Fascinerad av mord? Egentligen inte. Själva deckargåtan är en kravlös saga, lätt att lägga ifrån sig eller nysta vidare på när barnen eller pendeltåget tillåter. Det som fascinerar mig är berättarens röst som målar upp ett samhälle och drar mig in i en värld. I en deckare sker gestaltandet av ett samhälle med alla dess trivialiteter och värderingar så skenbart mödolöst – när jag läser en välskriven deckare vill jag tro att författaren målar upp en värld som existerar, eller har existerat. De här parallellvärldarna hjälper mig att få perspektiv på min egen värld, att se det triviala och storslagna runt omkring mig. För det är inte alltid lätt att se det som finns alldeles nära.
I Helsingin Sanomat skrev Mari Manninen nyligen om hur deckare idag har blivit förmedlare av kulturkunskap: Mma Ramotswes Botswana, inspektor Chens Kina, Vish Puris Indien. Det som förenar de här böckerna är att jag som läsare smittas av en kärlek till samhällena som beskrivs. Att man faller för Alexander McCall Smiths lyriska kärlek till Botswana kunde tänkas ha att göra med att det är svårt att inte älska hans detektiv Mma Ramotswe – men när hans filosof Isabel Dalhousie löser gåtor i Edinburgh börjar jag älska Edinburgh också, även om jag blir uppriktigt irriterad på porträttet av Isabel. På samma sätt har Ann Rosmans deckare fått mig att fascineras av den svenska västkusten. Man förnimmer att de här författarna älskar och känner sitt samhälle, och det känns bra. Samtidigt avslöjar de omedvetet svagheter i sin kultur: I Dorothy Sayers fina 30-talsdeckare sticker plötsligt äkta antisemitism fram. Georges Simenon låter kommissarie Maigret hålla ett försvarstal för pennalism mot en motbjudande karaktär.
Jag brukar undra: Vad skulle hända om en författare skrev en lika lyrisk kärleksförklaring till, låt oss säga, Svenskfinland som McCall Smith skriver till Botswana? Vad är det som får mig att tro att denna arma författare skulle skrattas ut efter noter? Vad är det som gör att vi nog vill få vår verklighet skildrad i ett förklarat ljus – men inte av någon som är som vi? Är det en tillfällighet att McCall Smith inte är afrikan, att Qui Xiaolong är exilkines, att Tarquin Hall har bott i Indien i egenskap av västerländsk journalist?
Vi behöver berättelser som förklarar oss. Det är ju den förklaringen vi söker också i religiösa berättelser. Men vem ska berätta dem?
