Speciellt de generationer som varit med om uppbyggnaden av vår välfärd har svårt att förstå varför den ska demonteras nu när det finns mer pengar än någonsin tidigare. Och varför ser den förda politiken lika ut oberoende av vem som sitter med den politiska makten?
Åboteologen Patrik Hagman påminner i sin senaste bok om kristen livsstil om att den nordiska välfärden är en anomali i vår värld. Makthavare som inte stoppar pengar i egen ficka är en sällsynt politikerart men var en av förutsättningarna för den nordiska välfärdens uppkomst.
Att politiken tappar mark och ojämlikheten ökar har globala orsaker. Den franska ekonomen Thomas Piketty har gett sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet en bombastisk titel. Speciellt som han analyserar relationen mellan kapitalinkomster och förvärvsinkomster med början ända i 1700-talet. Men det omfattande statistiska materialet ger ett entydigt resultat. Kapitalinkomsterna växer snabbare än förvärvsinkomsterna och när tillväxten är exponentiell blir inkomstskillnaderna horribelt stora.
Det finns en illustration av en italiensk ekonom som ser inkomstfördelningen som ett lämmeltåg av alla världens människor. Först kommer oräkneliga rader med meterlånga människor. Alldeles mot slutet finns en del folk av vanlig längd – här återfinns de flesta finländare. Allra sist händer något förbluffande. En idrottsstjärna som David Beckham är 600 meter lång, men han är inte längst. Längst är en liten grupp kilometerlånga personer.
USA har alla sina brister till trots fungerat som demokratins flaggskepp. Men under de senaste trettio–fyrtio åren har den amerikanska medelklassens inkomster stampat på stället. Kapitalinkomsterna har fördubblats under samma tid. En procent av befolkningen äger hälften av landets förmögenhet. Den äger också en stor del av landets politiska makt.
När den gruppen säger ”vi har betalt våra skatter” blir den underliggande betydelsen alarmerande: Vi bestämmer själva hur mycket vi betalar och vart pengarna går.
Pikettys boktitel anspelar naturligtvis på Karl Marx profetia om hur kapitalet koncenteraras i få händer. Pikettys siffror ger Marx ”rätt” både när det gäller utvecklingen på 1800-talet fram till år 1914 och sedan under globaliseringstiden in på 2000-talet. Mellan dem fanns en period då utvecklingen var annorlunda och politikerna kunde sätta agendan. Det var då två världskrig åstadkom en enorm förstörelse i samhället, för att sedan byggas upp igen. För att bryta trenden som hotar öka inkomstskillnaderna in absurdum krävs en insats av samma styrka som ett par världskrig. Det är den styrkan som känns näst intill omöjlig att mobilisera.
