Svalkar mig i cederns skugga

Om cedern kan vi läsa i Bibeln i olika sammanhang. Salomos tempel byggdes delvis av cederträ. Det ger nästan en känsla av helighet där jag står under grenarna. I min inre värld föreställer jag mig att cederns rottrådar bildar ett skyddsnät kring jorden tillsammans med världens alla andra träd. Också med den anspråkslösa strandbjörken uppe i högan Nord som sett mina förfäder ro i egenhändigt byggda båtar från Kronoby till Jakobstad.

För några år sedan firade jag kvinnornas böndag i en maronitkyrka (en libanesisk katolsk kyrka). Våra afrikanska systrar var försenade, vi västerlänningar och de libanesiska kvinnorna satt i den vackra kyrkan och väntade. Plötsligt började en kvinna sjunga. Det var den vackraste och mest berörande sång jag någonsin hört, även om jag inte förstod ett ord. Heligheten var påtagbar. Efter samlingen frågade jag en kvinna vilket språk kvinnan sjungit på, jag hörde att det inte var arabiska. Hon sjöng på arameiska, Jesus eget språk. I kyrkan med kvinnor av olika slag och med olika kultur kom Jesus nära genom kvinnan som sjöng på Hans språk. Upplevelsen berörde mig djupt och än en gång anade jag den världsvida samhörigheten, även om jag inte nu heller till fullo förstod vad jag upplevde. I hemkyrkan har jag inte ännu upplevt något liknande – men så väntar vi sällan på systrar eller bröder här. Alla kommer i god tid. Kanske vi missar en och annan upplevelse genom vår punktlighet.

I mörka november är det gott att tänka på cedern från Libanon och den arameiska sången. När våra tidningsspalter fylls av den ena (tröstlösa) kyrko- och lärodebatten efter den andra, föredrar jag att påminna mig själv om att vi människor hör ihop vare sig vi kommer från en urgammal kristen tradition eller en något yngre sådan. I tanken svalkar jag mig i cederns skugga och ber om vishet att leva så att väven av gemenskap blir starkare både i min närmiljö och kring hela vår jord.