Hittills har tyngdpunkten i diskussionerna handlat om maktfördelningen mellan församlingarna. Att det är en sådan som sker är blåögt att förneka. Samfälligheten ska ansvara för den gemensamma ekonomin och enhetens tjänster. Följaktligen är den samfällighetsprost som ska leda hela skutan och alla dess anställda en definitiv maktfaktor. Osökt inställer sig frågan – vad ska man då med biskopar till? Och domkapitel?
För Borgå stift, splittrat över flera kommun- och länsgränser, är frågan mer ödesdiger än för de övriga. De nya samfälligheterna och deras super-prostar riskerar i vissa avseenden att bli ett slags nya stift, där den direkta linjen till biskop och domkapitel om inte bryts, så i alla fall grumlas betänkligt.
Den goda viljan har hittills präglat arbetet och tankarna kring samfällighetsmodellen. Den goda viljan mot språkminoriteten har också fått punktavtryck i det lagpaket som nu ligger framme. Därför har de tveksamma rösterna varit moderata, vem vill väl framstå som domedagsprofet när kyrkan så nödvändigt måste se över hur pengar ska sparas och förvaltning effektiveras?
Men i senaste numret av nättidningen Kirkonkellari levererar stiftsdekanen vid Kuopio stift, Sakari Häkkinen, något av en ”kejsarens nya kläder”-replik. Varför inte i samma svep göra de nya samfälligheterna till stift? Och deras superprostar till nya biskopar? Häkkinen ser det inte alls som omöjligt att en kyrka med fyra miljoner medlemmar kunde ha trettio stift med en biskop i vardera. Det blir cirka 130 000 medlemmar var, cirka hundratusen färre än Borgå stift nu har.
Utspelet kommer väl tajmat inför kyrkomötets höstsession. Det kan vara en larmklocka för dem som börjat fundera över om den här modellen trots allt är så lyckad. För det svenska stiftets framtid är det ännu viktigare. Om kyrkan låser samfällighetsmodellen till geografiska gränser blir Borgå stift en överbliven och besvärlig konstruktion den dagen man tycker att stiften ska anpassas till samfälligheterna snarare än tvärtom.
