Det är en viktig diskussion som har kommit igång. Om den hanteras rätt också av rörelsen kan den bidra till en utveckling som leder till något gott. Författarna går alla ut med en positiv grundton, där de inte dömer ut storfamiljen i sig.
Många barn är en välsignelse – ja. Men den välsignelsen kan inte byggas på ett tvång som i den värsta karikatyren av alla sanktioneras av predikanter i övre medelåldern. Därför är det trist att Viljo Juntunen, ordförande för Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys (SRK), väljer att kommentera Helsingin Sanomats artikel om den nya boken med att inskärpa gammallaestadinaernas förbud mot familjeplanering. Det räcker inte med att erbjuda stöd och diakonala insatser för familjer, där det i grund och botten handlar om att varken fysik, tid eller pengar räcker till. Man önskar att rörelsen verkligen skulle gripa chansen att diskutera detta stora tabu nu, när det trots allt finns en välvilja kvar bland medlemmar och även bland dem som valt att stiga ur på grund av detta.
Berättelserna de senare författarna har samlat in handlar om graviditeter som avlöser varandra så tätt att kroppen inte längre orkar med. Det handlar om att man inte kan och vågar diskutera frågan sinsemellan, och om att någon blir så utmattad att självkontrollen brister. Till HS säger Ruoho att 24 av de 30 intervjuade upplevt fysiskt våld i familjen. Det räcker inte om barn har rätt att födas. De måste också ha rätt till liv, liv där de själva en dag orkar vara lyckliga föräldrar. Det som sliter på själen är att man till slut kanske väljer att trots allt familjeplanera i smyg. En av de intervjuade berättar att han i hemlighet blev steriliserad när barnen blev fler än tio. ”Rörelsen lär att de troende vill ta emot alla barn. I verkligheten ber en del av mödrarna om missfall eller längre intervall mellan graviditeterna. Mor- och farföräldrarna ber i sin tur att deras barn skulle få det lite lättare i livet”, säger Aila Ruoho.
Det är fruktlöst att utifrån ösa förakt över storfamiljer, deras tro och deras barn. Det är hjälp de behöver. Men det finns också många lyckliga sådana – och det finns i gengäld många andra sjuka punkter i ”vanliga” familjer som likaledes bottnar i tvång. Vid sidan av stora familjer som dukar under av sin egen barnatyngd, finns det små familjer som brister av tvånget att lyckas socialt, akademiskt eller ekonomiskt.
Alla behöver förståelse och stöd. Men först av allt behöver man få tala om det utan risken att bli vare sig fördömd eller utskrattad.
