Mobbning är våld.
Den river ärr i själen hos barn, unga och föräldrar, sår som aldrig läker. En del klarar sig och lever med dem. Andra gör det inte.
Ingen, ingen borde behöva stå ut med detta.
Undervisningsminister Krista Kiurus intervju i Hufvudstadsbladet i sommar var en viktig signal. Hon beskriver mobbningen som ”ett av vårt samhälles djupaste trauman”. Den insikten är hon inte ensam om som politiker. För ett par år sedan fick hennes företrädare Henna Virkkunen presentera antimobbningprogrammet KiVa skola för europeiska kolleger. Då talade presskommunikéerna om med hur många procentenheter man lyckats få ner illamåendet i den finländska skolan. De europeiska kollegerna var intresserade. Mobbning är ett samhällsproblem på hög nivå, varje halmstrå som kan gripas grips också villigt.
Frågan blir då om KiVa bara blev ett sådant? Svenska Yles granskning av skolan (#tadetpåallvar) visade att femton procent av eleverna i Finland blir eller har blivit mobbade. Det sker också i KiVa-skolor, och kommentarer till nyheten visar att det finns bittra erfarenheter av att programmet inte alltid fungerar, utan tvärtom blir en gummistämpel. Styrkan i ett fungerande KiVa-team ska inte underskattas. Men programmet fungerar bara om det verkligen omsätts i praktiken. I farten och vanmakten över att det är så svårt att få stopp på eländet kan dialogen mellan de utsatta och skolan lätt kantra i självförsvar. I värsta fall i form av tomma cirkelresonemang, där KiVa blir ett av argumenten.
Det är inte program som slutar mobba. Det är individer. Och ibland, om det är svårt att hitta enskilda individer, är det bara så oändligt svårt att ställa någon till svars. Därför är det oftast den mobbade som betalar priset. Vanligen genom att byta skola.
Undervisningsminister Kiuru överväger en ny lag, enligt vilken mobbningen automatiskt blir polisärende. Dessutom skulle mobbaren tvingas byta skola.
Tanken är intressant och i den svarvita bemärkelsen rättvis och riktig. Men löser den smärtan? Det är inte sagt. Det kan vara oerhört svårt att hitta en klart definierad mobbare, tänk om man flyttar ”fel”? Och vilken skola utses till den som ska fungera som uppsamlingsskola för mobbare? Vem vill gå eller jobba i den?
I grunden handlar det om att inte ge upp på den plats där man är ställd. Lärare, elever och föräldrar måste stava på antimobbningsläxans grundläggande alfabet tillsammans: ingen ska behöva stå ut, ingen får blunda. Mobbning är våld.
Och att credot ”inte mitt barn” och ”inte vår skola” inte håller.
