Just det här kyrktornet hör till de mest utmanande jag någonsin klättrat i. Det är förstås frivilligt. Jag frågar alltid i förväg om någon har klaustrofobi eller höjdskräck, då rekommenderar jag att man avstår.
Den första etappen är värst: en mycket smal och mycket brant stentrappa med korta inhuggna steg. Massiva stenväggar på båda sidor, låg takhöjd och inga fönster, en liten lampa högst upp. Jag besluter mig för att gå sist. Kolla att ingen blir efter eller ramlar. De ivrigaste rusar snabbt uppåt. De följande trappavsatserna är mindre klaustrofobiska, men värre höjdmässigt, man ser rakt ner genom trätrapporna.
Vi kommer alla upp med pumpande hjärtan och värkande lungor, öppnar tornluckorna och tittar ut över glittrande kyrksund och nyutslagna björkar. Så långt allt gott.
Det är sen det händer, när vi ska gå tillbaka ner. När vi ska ta de första trappstegen är det tvärstopp för en konfirmand. Golvet tycks gunga, tornet vingla. Hon andas häftigt. Kan inte ta ett steg. Kompisen försöker övertala. Det går inte.
”Gud, Gud jag klarar det inte?! Herre Gud hjälp!” Det är inte fromhetens inövade repliker utan blodigt allvar när hon kvider. Jag ser i mardrömssyn en panikattack på kommande. Också jag ber tyst med i hennes ord.
Någonstans ifrån kommer lugnet och orden till mig:
”Jag går före och backar ner för trappan så du kan se på mig hela tiden. Se mig i ansiktet, se inte neråt! ”
”Men jag klarar aldrig hela vägen ner, alla tusen trappsteg!”
”Ingen orkar ta alla trappsteg på en gång! Så är det med livet också! Bara ett steg i taget!”
Hon tvekar, försöker, ångrar sig, tar sedan det första steget. Och så börjar vår långsamma färd neråt. Ibland klarar vi flera trappsteg, ibland måste vi stanna, andas och titta på varandra en lång stund innan vi går vidare.
Vi kommer ner. Lika skakade båda två. Vi sitter en god stund i gräset, pustar och fnissar tillsammans med de andra.
Den dagen fick vi alla skriftskolans viktigaste lärdom: Man måste bara våga och orka ett steg i taget! Fäst blicken på tryggheten och inte på faran! Det finns alltid, alltid någon som går före.
(Tack snälla du för att jag fick berätta vår historia! Den allra modigaste är den som varit mest rädd!)
