I Sydins kärnområde finns det församlingsbor som inte har fått välja, någonsin. Sämjoval har avlöst sämjoval. Eller som Ekman konstaterar: En övervägande del av de Pörtombor som hör till kyrkan har faktiskt aldrig fått chansen att rösta. Där blir det lokalt sett – förhoppningsvis – en ändring i valet i november. Pörtom och Övermark ingår sedan årsskiftet i nya Närpes församling. Den skapelsen har knappast råd eller lust att börja med ett sämjoval. Men lilla Pörtom ska inte ensam utpekas som syndare i skaran. Av trettio val som var avgjorda på förhand i hela kyrkan fanns nästan hälften, fjorton, i Borgå stift för fyra år sedan.
Öppenheten i både beredningar och beslut är något Ekman också sätter fingret på. Informationsvilligheten varierar stort från församling till församling. Det kan tilläggas att det i en del församlingar är så gott som omöjligt att hitta namnen på vem som sitter i organen, medan andra listar de förtroendevalda med kontaktuppgifter på sin webbplats. Så borde det vara i alla församlingar. Det handlar om att göra de förtroendevalda nåbara för dem som valt dem. Det finns fog för att påtala den uppenbara demokratisvacka ett stagnerat och alltför slutet system förorsakar i folkkyrkan.
Men det finns också en annan och smärtsam förklaring. Om kommunerna kämpar med att få förtroendevalda till sina organ har församlingarna det snäppet värre. Hur många engagerade, insatta församlingsbor med tid över för frivilliguppdrag på obekväma tider finns det egentligen i Svenskfinland? Det är inte så enkelt att fylla platserna. I så fall är det bara att lyfta på hatten för dem som med övertalning och av ansvarskänsla trots allt ställt upp, igen.
Samtidigt är det ingen ursäkt att fortsätta på den vägen. De kyrkliga strukturerna har diskuterats intill tjatnivå i termer av geografi och ekonomi. Men frågan om kyrkans demokrati har det varit tystare om. Frivilliga med tid och lust att sitta på möten där beslutsfattandet är strikt begränsat lär inte bli fler med tiden. De är en förnybar resurs bara om uppdraget är meningsfullt. Och det måste sägas rentut: Så är det inte alltid för tillfället. Tvärtom kan de som nytända och brinnande kastar sig in som nyvalda beslutsfattare snabbt slockna av kallduschen från den kyrkliga verkligheten. Det man egentligen ville finns det ofta inget hålrum att föra fram i ett församlingsråd eller kyrkofullmäktige, där listan med formalia som ska betas av är lång.
Rikskyrkan efterlyser i sin kampanj för valet både väljare och engagerade. Det vore kanske mera relevant att på allvar efterlysa ett helt nytt tänk kring det ekosystem där det är meningen att de ska ingå.
