Lucialinnet sitter lite trångt

Och ändå vill jag ha min luciastämning. Luciamorgnarna hör till mina ljuvligaste minnen från skoltiden. Belysningen släcktes så att vintermörkret verkligen rullade in över oss och där i mörkret hörde vi luciasången nynnas medan ljusskenet närmade sig. Jag är den sista att säga att luciafirandet är onödigt och den första att känna förståelse för forna tiders uppfattning om lucianatten som årets längsta och därmed farligaste. Men ju högre krav som ställs på den som iklär sig rollen som lucia, desto mer besviken brukar jag känna mig efteråt. För det vackraste luciatåget är inte det med mest star quality. Det vackraste luciatåget är det som dyker upp i min egen decembermörka vardag. Där spelar det mindre roll om håret är kort och spretigt, lucialinnet är ostruket och kronans lingonris är en kopia i plast. Där spelar det också mindre roll om lucian prickade in alla rätt på listan över goda egenskaper eller fick högsta betyg i musik.

Berätta för mig: Sedan när blev en tatuerad arm ett hinder för att sprida ljus och glädje?