De utvalda

Där ser vi dem. Våra medpassagerare är också på väg …hem? På ena sidan av mittgången: en pojke och en lillasyster och deras mamma. På andra sidan, bakom mig, två som ser ut som stora systrar. Varje gång jag sneglar på dem fångar de min blick. De sitter tysta hela resan, också efter att lillebror och lillasyster börjat fnittra i bänkarna intill. Jag noterar att de båda stora har gjort sig extra fina. Hårslöjorna har prytts med plastblommor, av den typen som finns i girlander och servettringar. De lättvadderade ytterrockarna, som ska förbereda dem för kylan i det nya landet ser nya ut. De behåller dem på hela flygresan. Runt halsen hänger en tygkasse med den internationella migrationsorganisationens emblem. Lillebror (sju år?) har grå kostym.

Det slår mig att de lika gärna kunde göra en resa till månen. Inga av deras facit stämmer längre: inte klimatet, inte språket, inte familjemönster eller könsroller. Att en lättvadderad jacka är ett klent pansar mot ett kallt land och en liten pojke ska snart upptäcka att det finaste plagg han ägt inte är något värt mot en sweatshirt av rätt märke.

Jag sänker blicken. För att de i allt det här förväntas vara tacksamma över att just de tillhör de utvalda.