Kyrka och stat om året var 0

Snart firar det svenska stiftet sina nittio år. En jubileumsbok utkom under mässan, lämpligt till kalaset, och det var med anledning av den som den nuvarande biskopen Björn Vikström och hans företrädare Gustav Björkstrand äntrade en av scenerna i ett samtal kring stiftet och dess framtid. Ramarna för Borgå stift skapades tack vare en bred samlingsrörelse utanför kyrkan, där politiker över partigränserna målmedvetet drev fram strukturer för något som från kyrkligt håll hade betraktats som ”omöjligt”. Nu, när nittioårigen förhoppningsvis startat lunken mot sitt hundrade år, är utmaningarna i viss mån desamma och det som verkligen behövs är en samling kring det gemensamma på bred front. Det gäller såväl strukturerna som det djupgående plan som handlar om vad det betyder och är värt för finlandssvensken i gemen att det finns en kyrka.

Ett av guldkornen ur diskussionen lydde: ”Vi måste söka oss mot en större gemenskap på nytt. Kanske är det genom kriser det här sker.” Förutsägelsen var Björkstrands och han sekonderades av sin efterträdare med ett: ”Enda vägen att göra kyrkan relevant för många är ett större deltagande, där vi måste knyta dem som samlas till förrättningar närmare till gudstjänsten, där det som vi håller på med blir något som har betydelse för vardagen.”

Det stämmer. En av kyrkans verkligt stora utmaningar är att ”få ihop det”. Över tid har det som på kyrkligt fackspråk heter ”förrättningar” och som vanligt folk kallar dop, kyrkbröllop och begravning tappat navelsträngen till kyrkans pulserande liv. De har lyfts ut ur det som på pappret definieras som församlingens hjärta – gudstjänsten – och blir för många enstaka inlägg med kyrklig krydda i ens liv. Ett liv där kyrkan känns långt borta och ceremoniell.

Frågan är om det alls finns någon väg tillbaka till en församling där till exempel barnet som döps hälsas välkommen av en stor gemenskap som i anden både välkomnar, ber och stöder både barn och dess familjer.

En annan utmaning är strukturerna. Till dem hör stat-kyrkaproblematiken. Hade den finländska kyrkan i dag börjat från år noll skulle den antagligen inte ha dragit på sig denna tunga apparat av dyra fastigheter och administration. Men när den nu finns så bör också staten se sitt ansvar för den historia som kyrka och stat har gemensam i Finland. De gemensamma banden är där vare sig man vill det eller inte. Det gäller också arbetsmarknaden, där diskussionen om arbetsfria helger med kyrklig grund inte kan och bör föras diktatvägen. Kyrka och stat har gemensamma intressen som bägge bör slå vakt om både för den enskildas skull och för samhällets gemensamma bästa.