Blunda och släpp taget

Den här hösten har jag gett mig själv en danskurs i lindy hop i present. Inte bara för att lindy hop ser så roligt ut att jag länge fyllts av längtande avund varje gång jag sett andra människor dansa, utan lika mycket för att jag behövde utmana mig själv. Jag trodde att utmaningen låg i att byta ut en gammal och invand hobby mot en ny. Jag trodde att utmaningen var att klara av ett fritidsintresse där jag inte kan vila i rutinen och lita på att jag kommer att vara någorlunda duktig. Valet var delvis medvetet, men det förde mig till ett av livets språng över det mörka och okända djupet.

Det är precis som en höst för flera år sedan när jag, livrädd trots säkerhetslinorna, hoppade en och en halv meter fem meter ovanför marken. Äventyrsbanor, danskurser. Alla dessa arenor där man kan stirra rädslan i vitögat. Att under trygga omständigheter få öva så att man kan känna igen känslan ute i den oskyddade världen. Känslan av att jag måste hoppa även om det skrämmer livet ur mig. Känslan av att jag måste släppa kontrollen även om det skrämmer livet ur mig.