Hemma med barn (och lite vanmakt)

Även om jag förstår att det för jämställdheten vore effektivare att kvotera föräldraledigheten än hemvårdsstödet säger jag ett försiktigt ja till regeringens omdiskuterade förslag. Jag resonerar så här:

- Att det inte är någon mänsklig rättighet att stanna hemma med sina barn tills de fyllt tre.

- Att det inte är huvudlöst att barn som är nästan två börjar på dagis.

- Att invanda strukturer inte är onda i sig och kanske rent av passar de flesta, men är ett gissel för andra.

- Att det är svårt att frigöra sig från sin egen livssituation och skilja på barnets bästa och sina egna drömmar och behov. Att lust att vara hemma med barnen ibland är olust att jobba. Att lust att jobba ibland gör en blind för barnets behov. Och att brist på jobb, olust att ta tag i sin utbildning och ångest inför framtiden ibland gör att föräldrar är vårdlediga.

- Att många av oss tenderar vilja försvara de val vi gjort, oberoende av om vi tycker att de var bara bra eller inte.

- Att ingenting gör mig så frånvarande som förälder som perioder då jag oavbrutet tar hand om barnen.

- Att frågan ”Varför skaffar du barn om du inte vill vara med dem?” sällan är ett fruktbart inlägg i debatten. Särskilt inte då den så gott som aldrig ställs till papporna.