En mänsklig rättighet att tro

FN:s specialsändebud Heiner Bielefeldt är väl bekant med invändningarna, som ofta börjar med resonemang kring vad som ska ha företräde, relgionsfriheten eller de mänskliga rättigheterna.

En logisk kullerbytta, hävdar Bielefeldt. Religionsfrihet är en mänsklig rättighet. Den har samma värde och tyngd som de övriga rättigheterna.Religionsfrihet är lika viktig för individen som det är att inte bli diskriminerad på grund av kön, ras eller sexuell orientering. Men märkväl, poängterar han i nästa sats, religionsfrihet handlar om individers rättigheter. Religioner i sig kan, enligt specialsändebudet, inte åberopa religionsfriheten för att slippa bli karikerade eller ifrågasatta. Det är människor som är de rättmätiga innehavarna av rätten att tro, utöva sin tro eller byta tro, enligt artikel 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Att religionsfriheten efter franska revolutionen skuffats ner till någon sorts underkategori av de mänskliga rättigheterna är följden av en tankemässig klyvning mellan det immanenta (inomvärldsliga) och det transcendenta, det vill säga det som ligger bortom den empiriska sinnevärlden.

Kardinaltanken i den syn på religioner som FN slagit fast i artikel 18 är att individer fritt får bekänna sig till teistiska, icke-teistiska, icke-ateistiska religioner lika väl som rätten att inte ha en övertygelse som bottnar i någon av dessa.

Men också i FN:s arbete finns det svårigheter att få religionsfrihetens pusselbit att passa in i dagens tänkande kring mänskliga rättigheter. Det är en utmaning som enligt katoliken Bielefeldt bara växer. Den syns även i generalförsamlingen i det internationella samfundet, där religionsfrihetsprincipen prövas från såväl konservativt som liberalt håll.

Specialsändebudet för religionsfrågor sätter bestämt tummen ner både för Pakistans krav på att religioner bör ges ett slags hedersskydd och för stater som ängsligt sopar ut alla sina religiösa traditioner i ett försök att skapa en religionssteril stat.

Enligt honom ska staten blanda sig i så lite som möjligt –åt bägge hållen. Frågan om man får hålla kvar julfesttraditioner i ett traditionellt kristet land kvitteras med ett ”naturligtvis” – så länge det inte handlar om tvång. Han påpekar i stället att en sekulär stat paradoxalt nog kan bli precis lika repressiv som en icke-sekulär.
Hyperkorrekthet kan också slå över och ta sig uttryck i övertramp i individens rättigheter.