Kyrkans kommunalfälla

Att strukturera om kommunerna så att de bland annat bättre kan eliminera vårdköerna har visat sig vara en delikat uppgift. Den som lusläst regeringsprogrammet inser att det innehåller så pass motstridiga önskemål att den insatta expertisen som gjort sitt bästa inte kunnat annat än gå bet på uppgiften. Regeringen har visserligen nått fram till en kompromiss men risken för gjutfel är överhängande.

Dessvärre spiller dröjsmålen och gjutfelen över också på kyrkan. Projektet Samfällighet 2015 som ska ge kyrkan de stora effektiva enheterna har gått i stå. Samfälligheterna är smarta lösningar när det gäller begravningsplatser och fastigheter men att bygga upp församlingsgemenskapen för levande är svårare. En ofta framförd tanke är att kyrkan då kommer att behöva frivilliga insatser i långt högre grad än nu.

Inom sjukvården skulle patientens möjlighet att själv få välja sin läkare betyda mycket men den kommunalt styrda administrationen står i vägen. Ska de som i framtiden vill göra en frivillig insats i kyrkan också få välja i vilken församling de gör sin insats? I dag går det inte.

Alltsedan uppbörden av de kyrkliga inkomsterna låstes vid kommunalskatten för över hundra år sedan har församlingarna kunnat anställa mer personal i takt med välfärden. Att ställa om den nuvarande kyrkliga personalstrukturen från att vara själva ”församlingen” till att i första hand stöda frivilliga är en uppgift i samma klass som omställningen inom vården.

Det finns en stor frivillig resurs i de väckelserörelser som fortfarande verkar inom vår kyrkas ram, men de kräver utrymme för sina egna teologiska tolkningar. Den gammallaestadianska rörelsen är stor och fungerar i praktiken som en egen kyrka och den lutherska kyrkan får spela rollen som ett kyrkoministerium.

Missionsprovinsen med sina teologiska anor från 1600-talets ortodoxi ryms däremot inte i vår kyrka och visas som bäst på dörren. De lokala gemenskaperna har bara en anställd präst, hyr in sig för några timmar i en frikyrka och har de övriga uppgifterna kring gudstjänsten organiserade som en medlemspool.

Man kan avvisa de trettio gudstjänstgemenskaperna som en marginell företeelse men det intressanta är att de uppfyller de krav som sociologen Thomas Rosenberg efterlyser i ett tidigare Inkast i denna tidning. ”En kyrka som lever som den lär och som består av verkliga gemenskaper där handlingen står i centrum.” ”Det är vad vi gör som är det centrala, inte det vi säger. Och det tillsammans, i levande församlingar.”