Om Paris vore nästan som himlen

En kvinna i Paris skulle inte visa sig utan mascara. Hon skulle inte visa sig i vulgära kläder. (Vulgärt: tingeltangel, glitter eller kläder med stora logon.)

Hon skulle framför allt förstå att hennes fysiska uppenbarelse sänder signaler till omvärlden närhelst hon visar sig ute i offentligheten.

Medan jag tänker på kvinnorna i Paris tänker jag på hur jag själv känner mig när någon sminkat mig och fixat mitt hår: jag känner mig bra, jag känner mig stark, jag känner mig lite extra. Jag känner mig så för att vi trots allt klär oss i vårt smink och våra kläder som i en uniform som ska ge oss någon sorts status. Så har det varit genom mänsklighetens historia.

Men jag tänker också på hur Paris skulle se ut om alla de där stiliga kvinnorna och männen en dag ägnade samma möda åt att inte vara själsligt vulgära: om de la av med allt skvaller, allt förtal, alla nedsättande anmärkningar, alla vredesutbrott.

Om vi alla tog efter dem. Om jag tog efter dem och klädde mig i tålamod och vänlighet – rent av i kärlek.

Hur roligt skulle de inte vara att åka till Paris då. Då kunde man lämna Louvren åt sitt öde, bara mingla med folk på stan och känna en doft av himlen.