En lottorad som slog slint

Här marknadsför en firma ogenerat produkten ”evigt liv” medan logon –korset – står i blickpunkten. Blev nu inte projektet att rensa i utbudet på hälft? Kolumnisten avslutar med en spydig släng om att det ska bli intressant att se konkurrenten MTV tävla om sändningsrättigheterna. I kommentarerna till kolumnen raljeras det vidare. Blir det månne ”tekniska pauser” under predikan, under vilka gudstjänsttittarna hinner gå en sväng via kylskåpet? Får prästen någon minut för reklam när hon hinner dra andan och kolla manus? En del roas av det, andra säger sårade ifrån och tycker att jämförelsen är osmaklig – därför att programmen är viktiga för dem.

Korkkis inlägg är mångtydigt. Vad han egentligen vill förblir lite dunkelt. Försöker han säga att skiljelinjen mellan betalda budskap är svår att dra? Att det inte är så enkelt att det handlar enbart om strukturer? Eller vill han verkligen ha ut kyrkan ur spektret av det Yle sköter inom sitt public service-uppdrag.

Hursomhelst har hans text också använts just i det syftet – och rena missuppfattningar har ivrigt drivits vidare: ”Kyrkan betalar Yle sponsorpengar för att få in sitt budskap bland tv-minuterna.” ”Kyrkan köper sändningstid, som Yle får betalt för.” Användbara förenklingar för dem som gärna ser att en sådan diskussion utmynnar i ännu ett ”Ut med den, bara!”.

Samarbetet mellan Yle och kyrkorna är ingen köp-och-sälj-driven konstruktion. Den bottnar i en genuin vilja hos bägge och har därför också en noga reglerad övervakning. När de första allmänna radiosändningarna inleddes den 9 september 1926 var gudstjänsterna med som en naturlig del redan tre dagar senare. Tron har funnits med i åttio år på radio och femtio år på tv helt enkelt för att finländarna vill det. Ända sedan starten har radiogudstjänsterna legat som stationär trea i lyssnartoppen på radio Vega, med cirka 30 000 lyssnare.

Någon direkt sponsring får Yle inte heller. Däremot har kyrkan en handfull redaktörer på sina lönelistor som jobbar med att koordinera och producera program. Varför ska då drygt sjuttio procent av landets befolkning få igenom sin vilja? Varför inte? Hur stor är andelen fotbollsfantaster? Bokslukare? Trädgårdsfreak?

Yle Fem har en tacknämlig produktion av livsåskådningsprogram, både utanför kyrkans samarbetsavtal och innanför detta. Det senare blocket utgör 25 timmar tv om året, totalt – både gudstjänster och andra program– för de drygt två tredjedelar av befolkningen som trots allt tillhör kyrkklubben. Hotad? Någon?