Inte bara ”en privatsak”

Förklaringar till de sexuella övergreppen måste vi söka någon annastans. Det är ett betecknande sammanträffande att de övergrepp som nu kommit till offentlig kännedom har inträffat mellan 1960 och 1990. Grovt taget, under perioden mellan ”den sexuella revolutionen” och den tid när pedofili blir västerlandets sinnebild för det ultimata onda. Det är från och med 1990-talet som anmälningarna om sexuella brott mot barn börjar öka kraftigt. De förekom givetvis före det också, men det ansågs inte vara något man behövde göra något åt.

Självklart handlade inte 60-talet om att det nu var okej att tafsa på barn. Men vår kultur kastade, på gott och ont, ut hela den samlade erfarenheten kring sexualitet som samlats under flera tusen år.

Denna förändring i synen på den mänskliga sexualiteten, från något som ska styras och kontrolleras utgående från det gemensamma goda, till något som individen själv helt ska bestämma över, är antagligen den största förändringen i vad det innebär att vara människa som vi alls kan tänka oss. Förvirringen som följde har vi ännu inte kommit över, vilket blir tydligt om man försöker använda Google för att få redan på något vettigt kring dessa frågor (kanske bättre att låta bli).

Den sexualmoral som 60-talets generation ärvde må ha varit stelnad och svår att förstå, ojämlik och byggd på en felaktig förståelse av människans biologi. Men alternativet, den individuella njutningens primat, har sannerligen också brister. I bottnen för vår tids sexuella moral ligger bejakandet av alla sexuella begär, kombinerat med tanken att hur de tillfredställs är en privatsak. Att vi sedan lärt oss att detta måste begränsas av tillägget ”så länge det inte skadar någon annan” ändrar inte på att vi i grunden uppmanas uppfylla alla våra begär, inte bara på det sexuella området.
 
Denna förvirring, när kulturen säger att vi framför allt ska bejaka våra begär, men ännu inte riktigt kan säga vilka begär som den regeln inte gäller, berör inte bara den vars begär i dag uppfattas som förkastliga. Den gäller också dem  som ser sådant beteende hos andra.

Det betyder inte att kristna gemenskaper där enskilda individer gjort sig skyldiga till denna typ av brott kan urskulda sig. Kyrkan borde ha förmågan att göra denna typ av moralisk urskillning, det är en del av dess existensberättigande.
 
Men det torde ge en viktig fingervisning om vilket slag av misslyckande det egentligen handlar om.