Dopkaffe eller chokladbollar?

Präst 2 tröttnade på de tomma bänkarna och studerade demografin bland de tretusen medlemmarna på församlingens område. När hon var uppe i några hundra i åldersgruppen 13-18 slutade hon och sa: Det här är vår målgrupp.

Hon satte upp lappar på skolan, i mataffärerna och bjöd in till öppet hus. Men viktigast av allt, hon trillade ett par hundra chokladbollar också. Idag har församlingen en blomstrande eftermiddagsklubb för unga, som läser läxor, umgås, går i prästens ”böneskola” och själva utbildar nya unga ledare. Där, erkänner prästen, darrade hon i de prästerliga byxvecken. Skulle hon överlåta Ledarskapet också? Nu är ungdomarna inte bara själva ledarskapsutbildare utan också med i budgetering och planering av församlingens verksamhet.

I vår kyrkas fyraårsstrategi identifieras samma viktiga målgrupp, men samtidigt skär man ner resurser just här på grund av pensionstrycket.

Allt det här handlar om det kanske viktigaste folkkyrkan har att ta tag i, nämligen synen på medlemskapet. Nej, närmare bestämt, synen på medlemmen. En av de smärtsammaste – och mest ödesdigra – skiljelinjerna just nu i kyrkan går mellan de som är anställda och de som inte är det. Så är det åtminstone om man får tro teologen Patrik Hagman, aktuell med boken Efter folkkyrkan, en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället.
 
Arbetet firades med ett seminarium, som samlade både studerande, professorer och stiftsledning i Åbo kring samma tema.

Med fanns också Präst 1 och Präst 2, som i verkligheten heter Emma Audas och Anna Ortner. Så helt olika är knappast deras arbetsbilder till vardags, men osökt pockar tanken på: Har vi för lite chokladbollar i vår kyrka? Visst finns de. Men hos oss går strömmen fortfarande slentrianmässigt i traditionens spår från medlem till pastorskansli, för vigsel, dop, konfirmation och begravning. Men även den sinar. Och därför, i all sin problematik, ger besöket i Björneborg i veckans KP en tankeställare därför att den är en gemenskap som bärs av sina medlemmar och inte en ”kyrklig service”.

Just nu vore det viktigt att byta fokus. Att inte tänka ”medlemsstatistik” utan glad ”medlemsteologi”. Där medlemmarna inte är objekt, utan myndiga och kapabla subjekt.