Människan bakom masken

Det är ingen unik berättelse som rullas upp, och just därför är den så tragisk. Medan jag tar in pjäsen om människohandel tänker jag på en tidskrift jag läste på väg till teatern. Den berättade att vi människor reagerar med obehag på robotar och andra människoliknande varelser som ser äkta ut utan att vara det. Samma tidskrift refererar till hjärnimplantat och till hur svårt det verkligen är att skapa mänskliga funktioner med teknikens hjälp.

På scenen framför mig säljs en ung flickas kropp. Igen och igen säljs den, enligt löpande bandet-principen. Nästa kund, och nästa.
Den unge mannen som får information om hur man ska gå tillväga för att köpa sex utan att handla av ett offer för människohandel bär en mask som döljer allt i hans ansikte utom ögonen.

Å ena sidan: Så svårt det tycks vara att på konstgjord väg skapa det vi trots allt vill ha en människa till. Å andra sidan: Så lätt det tycks vara för människan att gå in i det där tillståndet där hon inte längre är riktigt mänsklig.

Den unge mannens mask gör att vi inte kan se vem han egentligen är – men samtidigt döljer den alla spår av mänskliga känslor, av empati, oro, medkänsla eller äckel.