Jag var på plats förstås

Paradsidan på ett nästan prick tio år gammalt Hufvudstadsblad pryds av en bild på författaren Alexandra Fuller på promotionsresa i Finland. Fuller växte upp i det vita Rhodesia som efter inbördeskriget blev det svarta Zimbabwe. Bredvid henne finns en bild på mig, hemkommen från en arbetsresa i hennes land. inne i tidningen får vi var sin intervju.
Zimbabwe var redan för tio år sedan på väg mot en ekonomisk och politisk katastrof. Sedan dess har inflationen ätit upp landets valuta.

Zimbabwe är det svarta Afrikas Vitryssland med kriminella gatugäng och presidentpartiet som tentakler på samma maktapparat.
Haffar polisen i ett sådant land en finländsk journalist är det en nyhet. Då en mycket odramatisk sådan, den handlar om att sitta i hotellarrest på en solig terrass och en daglig utfärd till säkerhetspolisens baracker. Det är kolpapper mellan förhörsbladen, fingeravtryck som tas med stämpeldyna medan den tyska ambassadören underhåller de haffade journalisterna med historier från Namibia.
 
Men liksom i filmen Historien om Pi finns samma story också i en hotfullare version. När min afrikanska kollega berättar den kan man känna diktaturens grepp.
En expert på utvecklingsbistånd sa en gång att man också i de mest korrupta länder alltid kan hitta en myndighet med hyggligt folk som det går att samarbeta med. Det kan mitt journalistjag instämma i, tyvärr också i att redan den som läser sin Fuller känner Zimbabwe bättre än jag.