Överallt lurar frestelsen att slå sig till ro och kopiera upp fjolårets program

NÅGOT ÅR VAR morgonandakterna knepigast på lägret. Då gick lägerprästen inte på i ullstrumporna – bildlikt talat. Sedan är det en annan sak att just den här församlingsledaren också i övrigt, bokstavligt, trivs med att gå i yllesockor i kyrkans utrymmen.

Utan när lägerandakten inte funkade gjorde de om den. När undervisningspass inte fick goda poäng i de utvärderingar de unga lämnade in gjorde ledarna om dem. Och igen. Och igen. Säkert 40 gånger har jag gjort om vissa pass, säger kyrkoherden i vårt reportage från Matteus församling.

Matteus i det ofta samhälleligt lite stökiga östra Helsingfors har ett av stiftets stadigaste ungdomsarbeten. Där säger de som driver det att man aldrig ska nöja sig. Nej, de verksamhetsformer som inte betygsätts som bra eller relevanta ska ut, eller göras om.

Det är naturligtvis så att det tidsspann man har för att få en ung människa att komma in, trivas och uppleva det kyrkan har att erbjuda som meningsfullt är – kort.

DET ÄR NATURLIGTVIS så att det tidsspann man har för att få en ung människa att komma in, trivas och uppleva det kyrkan har att erbjuda som meningsfullt är – kort. Detta särskilt i en storstadsmiljö med ett väldigt utbud av allt möjligt annat. Där har man kanske fem veckor på sig, fem månader, en termin.

Bygger man en verksamhet för de medelålders ur Solsidan-generationen kan man möjligen ta fem år på sig. Och så tar en tålmodigt växande verksamhet fart på sina villkor och blir en levande gren av samhälle och kyrka på det sättet. Men med de unga är det snabbare puckar.

Ytterligare ett element i modern kyrka är att det andliga för oss numera ofta kommer och går, böljar i takt med livets övriga storm och stiltje. Vi skriver liksom inte längre in oss en gång för alla i en trogen skara av engagerade kristna som tjänar livet ut, ända till förtjänsttecken och bordsstandar. Inte ens det mest lysande ungdomsarbete kommer heller undan det att 26 år är den ålder då de flesta väljer att säga upp sitt medlemskap i kyrkan. Eller att de unga vuxna är de svåraste att engagera.

Förutom det finns den i grunden lågmälda pietistiska ton många upplever som sympatisk i den lutherska tron: Du kommer när du behöver det. Är du borta på andra vandringar litar vi på att Gud vet om dig och vet var du är. För att ditt dop håller.

Därför behöver det vara en utmaning till alla som fattar beslut eller bestämmer vad som ska göras i kyrkan att rejält, ibland obarmhärtigt, fråga sig: Fungerar det vi gör?

DAGENS KYRKA är ändå illa tvungen att vara på tidens puls, vara angelägen och relevant. Därför behöver det vara en utmaning till alla som fattar beslut eller bestämmer vad som ska göras i kyrkan att rejält, ibland obarmhärtigt, fråga sig: Fungerar det vi gör?

Det går på tvärs genom kyrkans olika traditioner, liberala som berömmer sig av att vara de moderna, konservativa som ibland baddar i sin generationsöverskridande nostalgi.

Över allt lurar frestelsen att slå sig till ro, gå på gamla rutiner och kopiera upp fjolårets program. Att trampa vatten och hoppas att ingen märker. Att lita på kyrkohandboken och kyrkolagens plikter och tro att det finns någonting välsignat, mystiskt och magiskt i det. Att vara sådär blint trogen. Att vara som en frivillig brandkår som tjänar med att joura och finnas till, och inte oroa sig så mycket över att det egentligen brinner ganska sällan.

Över allt lurar frestelsen att slå sig till ro, gå på gamla rutiner och kopiera upp fjolårets program.

DÅ ÄR DET så stimulerande och lärorikt att läsa om en av församlingarna i stiftet som är alert, som ständigt mäter att trävirket är friskt, som sporrar sig själv att göra ännu bättre.