Vagt om fred av biskoparna

HJÄRTAT kan ibland sjunka en smula, av lika delar ömhet och beundran, när man ser de unga värnpliktiga i sina mattgröna dräkter, på stan eller på bussen. Killarna med lite kvar av tonårshyn; tjejerna med håret i stram knut i nacken, på väg till och från sina permissioner.

I intervjuer säger de tappert att de är beredda att dö för vårt land, internationellt sett ofta i förbluffande höga tal i just Finland. Detta när vårt stora grannland redan har anfallit ett annat grannland, med brigadvis av stupade soldater.

Mera tagen blir man av att våra ungas namn sedan några år tillbaka går att läsa på en kardborre­remsa på M05-uniformens bröst.

”JAG HAR KALLAT dig vid namn, du är min.” En präst i kretsen av festklädda anhöriga kan ha läst de orden ur Jesaja över deras små dopklädda kroppar en gång.

En dag kan det vara krig, och då kallas de igen vid namn, och den dagen är man inte längre sin egen.

"Var det här avsett för kyrkan, eller för Emma och Emil – som dagens finlandssvenska beväringar statistiskt sett oftast heter?"

I deras unga blickar på bussen ser man ibland att många av dem, även om de skulle vilja, omöjligt kan förstå den avgrund som öppnar sig i ett krig. Att livet efter den dag man för första gången har blivit beskjuten, eller själv skjutit för att döda, aldrig mer blir som förut.

Vi som har levat längre har hört berättelserna, läst om, anat, hört människor gråta över hur krig sätter så långa spår i livets mönster, gester, i väggarna i generationer.

BISKOPARNA i den evangelisk-lutherska kyrkan har under hösten publicerat ett biskopsbrev om fred. Och det är bra. Vi måste göra mera för fred.

Vi måste göra mera mellan folken, för att tala med varandra och förstå. Vi ska förstås beundra republikens president för att han fenomenalt har blivit inte bara Finlands, utan också Nordens röst i världspolitiken. Samtidigt måste vi fråga om det är klokt att han under en lång tid inte har lyft luren och talat med den starke mannen i Ryssland.

Biskopsbreven är små tryckta häften, ett slags teologiskt-filosofiska andaktsböcker kring aktuella teman.

Ur fredsbrevet destillerar kyrkans informatörer ut ett resonemang om det rättfärdiga kriget som brevets kärna. Hur ska man etiskt bemöta våld och angrepp på sitt land, samtidigt som man håller tanken levande om att Guds vilja är – fred?

En av biskoparna säger att den här diskussionen behöver kunna föras medan det ännu är fred, eller när ett krig redan allvarligt hotar.

JA MEN gör det då, biskopar. Som helhet är biskopsbrevet nämligen olovligt vagt. Om det är avsett för kyrkan, eller för Emma och Emil – som dagens finlandssvenska beväringar statistiskt sett oftast heter – borde det ha varit mycket mera konkret.

Hur har vi fått den vassa retoriken både på sociala medier och i politiken, där krig och upptrappning framstår som oundvikliga? Världen går som i sömnen in i brasan. Vad ska kyrkan och de kristna göra i en sådan vardag?

Här talade biskoparna i stället om fredens idéhistoria, om antiken och Luther, eller om känslan av frid under stjärnhimlen efter bastun. Här var biskoparna inte riktigt på bollen, inför sin kyrka och inför samhället.

Jan-Erik Andelin är tf. chefredaktör och reporter för opinion och samhälle vid Kyrkpressen.