Media: Frågorna som kunde ha ställts

REPORTERVETERANEN Cecilia Uddén, 64, var brydd på en stor branschträff för journalister i Stockholm. Hon hade skrivit på det så kallade 500-uppropet, där femhundra journalister krävde en bättre Gazabevakning, bland dem också någon finlandssvensk.

Cecilia Uddén har i 30 år varit Mellan­östernkorrespondent i Kairo, Jerusalem och Amman, ibland också med inslag inlånade av Svenska Yle. Nu insåg hon att hon egentligen bara höll med om halva uppropet.

Det var riktigt att utländska krigskorrespondenter bör få tillträde till Gaza, ansåg hon. Mindre schyst tyckte hon det var att uppropet var spänt för en vagn där man inte bara deklarerade att ett folkmord pågår i Gaza, utan också att väst­medier skulle ha legitimerat det genom att mest ha israeliska källor.

SÅ OLIKA kan det vara. Vi som konsumerar nyheter med ena foten i kristna, proisraeliska, eller allmänt västkonservativa lägret står ju snarare inför påståendena att allt vi hör om Gaza bygger på palestinska källor, styrda av terrorrörelsen Hamas.

JOURNALISTIK är en procedur och en metod. Det är som en rättegång. Det är som akutvårdarnas snabba triage på en olycksplats om vem som ska vårdas först. Som en fotbollsmatch. Det är att möjligast neutralt, nyktert och effektivt tillämpa regler för att nå bästa resultat och största rättvisa.

"Går du med i fake news-leken ska du veta vad du är med om att rasera."

De som inte är nöjda med utfallet av journalisters arbete ropar i dag allt oftare fake news! Eller som i Amerika fake judge! när man ogillar domslut i strid med den nya politiska regimen.

Det är allvarligt. Den som går med i den leken i vårt samhälle ska veta vad den då är med om att rasera: tron på ens ett försök att hantera verkligheten systematiskt.

I Gazakonflikten finns det från israelisk sida få motberättelser till vad som händer där inne bakom checkpointarna. Skulle Israel säga att där ingalunda har dött 60 000 människor och att 75 procent av hemmen
inte har jämnats med marken, utan betydligt färre, skulle professionella medier återge det. Och låta ord stå mot ord.

"Har det grundläggande ryggmärgstänket i vår journalistik faktiskt lett oss till bästa möjliga bild av läget den här gången?"

VÅRA NYHETSMEDIER och de kanaler som förser dem med nyheter är också lata.

I Gaza kommer de inte in. Men samtidigt bör till exempel Hamas­ledare i exil – och deras palestinska kritiker – hela tiden ha varit tillgängliga utanför krigszonen, i Qatar eller Turkiet. Var finns försöken att höra dem, med frågor som bör vara synnerligen kritiska?

Islamismen har västmedierna ända sedan 11 septem­ber­­-attacken för 25 år sedan verkligen varit skarpa emot, på ett sätt som till och med har gått ut över fredliga, knegande muslimer i vår egen mitt. Men nu vill man inte lyfta profetens katt på bordet för att fråga någon av dem som bekrigar Israel hur ett dröm-Palestina då ska se ut inuti.

Det finns också frågor att ställa mer i detalj till FN om den uteblivna mathjälpen i Gaza. Eller om varför Egypten – där en landsman leder Arabförbundet som motarbetar Hamas – inte humanitärt öppnar sin nordostgräns mot området, ens för de värst lidande.

Mediernas rapportering är inte osann. Den har snarare för det mesta bara brister, för den bygger på information som just nu finns att tillgå. Men Gazarapporteringen väcker ändå frågor om det grundläggande ryggmärgstänket i vår journalistik faktiskt har lett oss till bästa möjliga bild av läget den här gången.