Är det kristet att tiga? Är det ofromt att vara förbannad?

En grå lördag gick vi en kortare vandringsled. Jag före och hon efter. Knotiga rötter och hala stenar krävde skärpa. I ryggsäcken skramlade grillspettet mot termosen. Vi pratade om en fb-tråd där folk hade varit förvånansvärt öppna gällande missnöjet med församlingsanställdas löner. ”Du är ofta så kritisk mot kyrkan, Maria”, sa hon plötsligt, hon som aldrig vågar säga sin åsikt offentligt. ”Nu är du orättvis”, svarade jag. ”Räknar du i spaltmeter i tidningar och sändningstider på radio och tv så har jag lyft kyrkan och andliga frågor så mycket … fasiken under 30 år.” ”Jo, jo, men ändå …” flåsade hon 10 meter bakom. ”Jo jo men ändå …” vad betyder det?

Det tog några dagar innan jag förstod vår diskussion och det är att det inte spelar någon roll om man till 80 procent hurrar och hejar på allt religiöst om man också skriver ifrågasättande om kyrkans mörka bakgård. Där finns så mycket svårt begravt men ändå vill så många bara rulla ut en grön gräsmatta över den mörka historien och plantera rosenrabatter rakt på de diskussioner som borde föras.

När jag veckan efter promenaden läser Jenny Küttims briljanta bok om Jehovas vittnen ser jag mönstret. Jenny lyfter tystnadskulturen inom många religiösa samfund men även lydnadskulturen. Det krävs 100 procent lojalitet med läran och samfundet, annars är man en avfälling och ett hot. 80 procent är helt enkelt 20 procent för lite. Det innebär förstås inte att folk i religiösa sammanhang håller med ledarna och läran till 100 procent, men många fattar, till skillnad från mig, att hålla tyst. Tystnad premieras alltid i hierarkiska organisationer och motsatsen fördöms.

”Ilskan är liksom kärlekens konsekvens. Jesus var också arg. Många gånger blixtrar han till när gudsviljan kränks eller när människor i marginalen far illa.”

Men är det kristet att tiga? Är det ofromt att vara förbannad? I Bibeln kan man läsa om Guds vrede. Vreden är en del i Guds kamp mot det onda och knappast skulle Gud heller vara så otroligt arg om Gud inte älskade oss så mycket. Ilskan är liksom kärlekens konsekvens. Jesus var också arg. Många gånger blixtrar han till när gudsviljan kränks eller när människor i marginalen far illa. Att bli upprörd över orättvisor är alltså att vara Jesuslik. Att vara rasande är att vara Guds avbild men ändå bemöts aggressionen ofta som en last och inte som en dygd inom församlingsliv och kyrka.

När jag i mina 20 procent kritiserar kyrkan gör jag faktiskt det av samma skäl som när Gud blir galen på folk som syndar: jag blir arg för att jag bryr mig. Jag bryr mig så otroligt mycket om gudstjänstliv, teologisk debatt och etiska frågor. Jag brinner för andligt språk och själavård. För ungdomarna i kyrkan känner jag alldeles särskilt. Jag har faktiskt ägnat nästan 30 år åt att formulera tro fast inte så jättemånga har varit intresserade. Men jag har gjort det med glädje för jag har älskat och därför har jag också varit förtvivlad. Ilskan har varit kärlekens konsekvens, också för mig.


”Vreden kan förstås få oss att synda men det är inte syndigt att bli arg”, sa någon andlig ledare, men just den meningen når inte riktigt fram i organisationer som inte tillåter negativa känslor eller kan erkänna negativa erfarenheter. Vi vet alla vad som händer i familjer där man inte kan vara rasande och bli förstådd och förlåten, där blir man inte nära. Vi vet alla vad som händer i ett parförhållande när man inte vågar lyfta upp svårigheter, där glider man isär.

"Att kunna vara förbannad, bli förstådd och sen förlåten är den sunda relationens sigill, men det är också något som är nödvändigt för vår utveckling."

Att kunna vara förbannad, bli förstådd och sen förlåten är den sunda relationens sigill, men det är också något som är nödvändigt för vår utveckling. En församling eller ett samfund som inte kan bemöta sina svårigheter stagnerar. En stagnerad organisation är kanske inte heller en engagerad organisation och då förlorar man lätt sina medlemmar.