En berättelse om en hund, en tandställning och stor nåd

Min tolvåriga son Arvid har en tandställning och en hund.

Den lyckligt ovetande läsaren kanske rynkar pannan lite frågande nu, förstår inte riktigt kopplingen mellan dessa två. Ödesbrodern eller -systern vet dessvärre precis vad jag menar. Kombinationen tandställning och hund är inte alltid komplikationsfri. Speciellt inte om tandställningen är en sådan som är utanför munnen under dygnets vakna timmar och om hunden är en sådan som är orimligt glupsk.

Det här är för övrigt inte en berättelse om hundar och tandställningar, det här är en berättelse om nåd. Och alla berättelser om nåd är mina personliga favoriter, därför får du läsa den.

Det här är för övrigt inte en berättelse om hundar och tandställningar, det här är en berättelse om nåd.

Första gången vår hund tuggade i sig en bit av Arvids tandställning fick vi ringa, boka tid och åka in för att få en ny. I välfärdsstaten Finland får barn sin tandställning gratis, men om barnet självt (eller uppenbarligen också barnets hund) slarvar bort eller förstör den tandställningen får man betala för nästa. Så vi var beredda på att få betala. Men när tandläkaren skulle ge honom en ny tandställning märkte hon att den var lite för liten och han fick den nya helt utan kostnad eftersom han ändå hade vuxit ur den söndertuggade ställningen. Nåd!

Gången därpå var det inte speciellt roligt att ringa och berätta om ännu en söndertuggad tandställning, kanske främst för att den här andra gången inträffade orimligt snart inpå den första. Eftersom egenskapen att inte vara ytterst varsam med sin tandställning är direkt nedärvd av mig till sonen var det naturligtvis jag som fick ringa. Och nu kändes det onekligen lite pinsamt.

Men jag ringde. Och möttes av ren nåd. Kvinnan som tog emot mitt telefonsamtal dömde inte alls, trots att hon i sin dator säkert såg att det här inte var vår första gång i ärendet. ”Det här händer så ofta”, sa hon bara vänligt i möte med min skam. Och gång tre och fyra (jag vet!) har jag mötts av lika stor nåd. ”Det kan hända med katter också” och ”Hur mår hunden, då?” istället för stränga ord om hur vi borde göra. Nåd! Det är nästan – men bara nästan – som jag ser fram emot vår femte gång.

Om du vet med dig att du är ganska dålig på det här, att du är snabb till dom och tycker att människor faktiskt förtjänar sina straff och gärna får skämmas på kuppen … Kontakta mig.

Kristendomen är den bästa och mesta berättelsen om nåd. Alla vi som dagligen lever i och av den berättelsen borde vara mästare på just nåd och ta varje chans att sprida den vidare där vi går fram. Om du vet med dig att du är ganska dålig på det här, att du är snabb till dom och tycker att människor faktiskt förtjänar sina straff och gärna får skämmas på kuppen … Kontakta mig. Jag har nämligen ett telefonnummer till en växel där det finns en kvinna som kan lära dig ett och annat.