Sparven och soldaten

NÅGRA ÄLDRE brukade komma upp till lokaltidningens redaktion. Mest för alldagliga sakers skull; hål i gatorna, bristen på studiebostäder, mygel om kolonilotterna.

Visade man förståelse och lyhördhet och lät seniorerna sitta och prata kunde man också i förtroende få höra om kriget.

Eller sorgligt ofta hur svårt det hade varit med freden. Fast allt blev lugnt i landet och livet materiellt bättre var det till allas chock ibland ett helvete där hemma.

Pappa hade kommit hem. Men ingenting var som förut. Män återvände hela till kroppen, men sönderskjutna i själen och psyket. Eller i moralen; vad man som människa hade gjort mot en annan därute när man blev tillräckligt trött och rädd.

Det slutade med gråt ibland på redaktionen. När femtonåringen på ålderns höst berättade hur hon tvingats flytta hemifrån för att pappas krig bara fortsatte.

I RYSKA OCH UKRAINSKA familjer kommer det att vara krig i hundra år. Fred ska det bli kring Krim och Donbass mycket tidigare än så. Men det som nu sås ska ge onda blommor i släktled efter släktled, färga barns uppväxt, bearbetas med styva, stumma parader.

"I deras familjer kommer det att vara krig i hundra år."

Därför skulle det varje morgon vara bra att utvärdera vad fredens pris just i dag kunde vara, jämfört med att fortsätta kriga.

IDÉER HAR väl alla om hur det här med världsfred borde lösas. Fast i grannkvarteret till Kyrkpressen på Södra kajen i Helsingfors sitter några och har mycket mer erfaret detaljerade planer för hur både kriget i Palestina, eller det i Ukraina, kunde börja nystas upp. Hur det ondas svarta pappersdrake metodiskt kunde vevas ner från himlen.

Det är vid president Martti Ahtisaaris fredsstiftelse CMI man har erfarenhet av att både avsluta krig och att forma helt nya nationer på världskartan. Men först när parters hat ebbat ut, när man utmattats av striderna, kalkylerat vad som gått förlorat för gott, besinnat sig över vad som egentligen kränkte motparten till att börja med.

LÅNGT INNAN de sociala mediernas tid sägs ett allmänt sinnestillstånd, ett kusligt inre tryck hos miljoner människor som knappt läste samma tidningar, ha utlöst första världskriget för över 100 år sedan – utan att någon egentligen visste varför.

Samma krav på att krossa, förgöra och straffa förökar sig nu mycket fortare med de virala medierna. Parterna i en konflikt avhumaniseras och ges egenskaper som gör dem annorlunda än vi, och värda vår avsky.

Högt uppe på ett konferenshotell i Schweiz hölls under försommaren en första ”fredskonferens”. Det goda med den var att 90 nationer visade Rysslands anfallande president Putin att han är rätt så ensam i världen. Det som inte var så bra var det demoniserande språket i en del inlägg av högt uppsatta statsledare. Det befrämjar inte en fred.

I KRISTEN människosyn kan, och ska, vi nyktert förundras över hur nationer och folk kollektivt kan gå vilse och fatta fel beslut i historien.

Men fortfarande är vårt mandat att tänka fred och önska fred. Gud som vård om sparven tar ser till varje dödat barn och fallande soldat, oavsett land, oberoende av sida.