Frid för levande och döda

Tre om dagen förtvivlar för sista gången.

Och det är inte bara de unga det gäller, även om också de är alltför många. För något år sedan slog samhällsforskarna larm om att självmorden har ökat oroväckande kraftigt bland de äldre. Nästan varannan dag är en av de tre en person över 65 år. Bland dem är den skriande ensamheten ofta en orsak till att hoppet om att livet kan vara vackert tar slut.

Skammen har länge hängt vid självmordstragedierna. Den har stannat kvar bland de anhöriga, blandad med ilska och sorg. Förut var det vanligt att locket lades på. Man ville inte tala om självmord, inte på det personliga planet av fruktan för beskyllningar som bara skulle sätta sten på börda. Inte heller på ett allmänt plan – eftersom det ofta ansågs att självmordsprat hade negativa effekter på självmordsfrekvensen.

Inte alls, hävdar experterna i dag. Tvärtom måste vi lära oss att tala öppet, sakligt och neutralt om självmord, både för att förebygga att sådana sker och för att lösa de anhöriga från sorgen som annars hänger med i åratal eller hela livet ut.

I helgen var det första gången de anhöriga till dem som begått självmord uppmärksammades med en egen dag. Det var en dag för ljuständning och eftertanke, som bland annat syntes i flera församlingar som valde att ordna stunder för och med anhöriga.

De drygt tusen som begår självmord årligen har en anhörigkrets på tio tusen. Tio tusen tankar går nästan dagligen tillbaka till det där svåra, som inte går att radera, förändra eller glömma. Ett självmord i familjen är något man måste leva med. I det arbetet behövs det mycket hjälp och stöd.

Det är oerhört viktigt att kyrkan också är med och bär, vilket den numera gör aktivt inte minst med hjälp av professionella själavårdare. Längre bak i historien finns misstagen, skuldbeläggandena. De har ingen plats här längre.
 
Men oron finns det däremot orsak att ta på allvar. Den är vår gemensamma. Numera välsignas alla döda till gravens frid, men vad kan vi göra för att sprida den friden bland de levande så att tynande lågor inte slocknar i förtid? Trots att antalet självmord i Finland minskat under de senaste åren ligger vi fortfarande högt i den europeiska statistiken.

Traditionellt sett har vi med ett snett leende skyllt på klimat, spritvanor och inbundenhet. Det första är vad det är. Men de övriga är påverkningsbara och möjliga att förändra. Ingen har dömt oss att för evigt axla rollen som det olyckliga folket. När vi öppet och lugnt vågar se och tala om tragedier som det de är har förändringen redan börjat.