"Jag skulle önska mig en kyrka där det är lite svårare för min man att få jobb"

Det var en gång en vår när tre olika österbottniska församlingar kontaktade min man och erbjöd honom jobb. För snart fyra år sedan flyttade vi med familjen från Helsingfors när han blev kyrkoherde i en av dessa församlingar. Under de här fyra åren har flera andra församlingar också visat intresse för honom. Vi kan konstatera att min man är het på arbetsmarknaden.

Jag säger det inte helt utan stolthet men inte heller helt utan bitterhet. Själv har jag aktivt sökt ännu fler jobb än han blivit erbjuden och nästan inget av dem har jag fått. Som modersmålslärare kan du uppenbarligen inte välja och vraka bland fasta anställningar, det kan du tydligen som präst.

Som modersmålslärare kan du uppenbarligen inte välja och vraka bland fasta anställningar, det kan du tydligen som präst.

Inget ont om min man. Han är en bra präst. Han har ett enormt hjärta, han tycker verkligen om människor och han vill ge världen hopp, ljus, tröst, mening och Jesus. Han har dessutom en ämnesomsättning som är som gjord för orimliga mängder smörgås- och gräddtårta. Men. Det faktum att det är så lätt för honom att få jobb gör mig lite ledsen. Finansiellt trygg, visserligen, men lite ledsen. Det är liksom FÖR lätt för min man att få jobb. Prästbristen är för stor. Det finns för få präster och det utbildas för få präster.

Vem ska hålla framtidens gudstjänster? Vem ska hålla förrättningar? Möta de sörjande? Vem ska tända en låga hos dagens unga som kanske gör att de vill och vågar bli morgondagens präster? Och grejen är den – det får inte vara vem som helst. Desperat prästbrist får inte resultera i att den som inte lyckas få något annat jobb blir präst för att få något jobb alls. Världens bästa budskap behöver bra typer som förmedlar det. Annars kommer ingen att lyssna.

Världens bästa budskap behöver bra typer som förmedlar det. Annars kommer ingen att lyssna.

Vi talar ofta om kyrkans framtid och vi talar oftast om den lite suckande. Hur ska det bli om vi inte har några medlemmar kvar? Och jag suckar också. Hur ska det bli om vi inte har några anställda kvar? Det här är en fråga som kyrkan och stiftet bara måste lösa. Det är en enorm fråga för alla oss som älskar kyrkan.

Jag skulle önska mig en kyrka där fler än en person (eller noll!) söker kyrkoherdetjänster. Där det finns en möjlighet att välja den präst som passar just den här församlingen bäst och inte en skyldighet att ta den enda som finns tillgänglig. Jag skulle önska mig en kyrka där det är lite svårare för min man att få jobb.