Snarare än fördomar ter sig grundbulten i polariseringen i mina ögon vara kärlekslöshet

I veckan läste jag en intervju med en forskare som studerat fenomenet och bland annat kommit fram till att det till stor del handlar om fördomar. Det är enkelt att ha åsikter om invandrare, homosexuella, vargjägare eller bibelkonservativa så länge man inte känner någon av dem personligen.

Det ligger säkert mycket sanning i tesen och i många fall bygger våra skarpa åsikter om ”dom andra” på fördomar. Men jag är ändå inte helt nöjd med förklaringen. Åtminstone jag tycker mig kunna hitta många exempel på mänskor som de facto har många kontakter med sina meningsmotståndare utan att det mildrar deras sätt att debattera det minsta. Att möta representanter för ”dom andra” har inte haft nån större hämmande eller förebyggande effekt på polariseringen.

Jag undrar om det egentligen rör sig om en existentiell fråga. Snarare än fördomar ter sig grundbulten i polariseringen i mina ögon vara kärlekslöshet. Kanske rent av hat. Jag ser inte människan utan endast hennes felaktiga åsikt. Och då blir det enkelt att ställa upp svartvita kulisser, att trampa ner och förödmjuka. Om jag brydde mig om människorna skulle jag antagligen försöka få dem att inse att de har fel, att hjälpa dem komma till insikt. Nu verkar det i många av våra debatter snarare räcka med att sätta dem på plats och täppa till truten på dem. Och drivkraften bakom en sådan argumentation är inte kärlek utan kärlekslöshet. Kanske rent av hat.

”Men de har ju fundamentalt fel!”, kan man invända. ”De får ju bara vad de förtjänar.” Kanhända, men i det kristna tänkandet har vi ett koncept som kallas nåd. Nåd innebär att du får något som du egentligen inte hade förtjänat. Det betyder inte att se mellan fingrarna eller tyst acceptera det som är fel, men det omintetgör argumentet att människor bara får de konsekvenser deras handlingar förtjänar. Nåden handlar om att se människan och bygger på kärlek. Rättviseresonemanget att ”de får vad de förtjänar” bygger däremot på att endast se åsikten och inte människan. Det bygger på kärlekslöshet. Kanske rent av hat.

Vi behöver argumentera för det vi ser som rätt och riktigt. Men vi behöver också se människan bakom åsikten. Även de gånger åsikten är fel.