Tänk om fåret förtröstade, tänk om vi faktiskt inte behöver vara rädda?

Vi har hört det sägas rätt ofta, vi föräldrar i min generation. Våra barn kommer att vara den första generationen på länge som får det sämre än sina föräldrar.

Jag har hört det, men länge förstod jag det inte. På vilket sätt skulle det kunna bli sämre? Men så kom några år när ett virus ritade om hela spelplanen. Barn och unga satt hemma, hur de hemmen än fungerade eller inte fungerade. Hobbyer lade lapp på luckan och undervisning bedrevs på distans. Med kort eller ingen varsel lades hela klasser, skolor och daghem i veckolånga karantäner. Och kanske mest av allt – hela grundtryggheten naggades i kanten.

Vi som trodde att vi var så trygga.

"Och kanske mest av allt – hela grundtryggheten naggades i kanten."

Och när vi äntligen fick slänga våra munskydd och vågade börja ha framtidsplaner igen så startade vårt grannland ett krig som förändrade allt på nytt. Nu lär sig mina barn ord i samhällslära som jag trodde och hoppades att de skulle behöva lära sig ”bara” i historia. Den redan rejält naggade grundtryggheten blev ännu mindre.

Vi som trodde att vi var så trygga.

Och mitt i det här otrygga tänker jag på förtröstan.

Det finns en berättelse som jag älskade som barn och som jag älskar om möjligt ännu mer som vuxen. En berättelse om ett får som tappas bort och en berättelse om en herde som letar tills fåret är återfunnet. Jag minns att jag som barn tyckte om festen och glädjen när fåret var tillbaka och ordningen återställd. Men jag minns också skräcken som jag föreställde mig att det lilla fåret upplevde när det hade gått vilse, när fåret låg ensam och rädd och väntade på sin herde. Eller?

"Som vuxen insåg jag att det inte står något om någon rädsla."

Som vuxen insåg jag att det inte står något om någon rädsla. Det kan förstås hända att fåret var lamslaget av skräck även om det inte står i texten, men tänk om inte? Tänk om fåret låg där och förtröstade istället för att darra av skräck. Tänk om fåret tuggade i sig lite gräs och var alldeles viss om att herden skulle hitta fåret innan det var för sent. Kanske fåret kände sin herde så väl att fåret bara visste att allt skulle ordna sig?

Tänk om vi hade rätt. Tänk om vi var så trygga. Tänk om vi är så trygga.

Inte för att inget farligt kan hända. Det händer farligheter. Hela tiden. Det finns inga smärtfria liv, det gör ont att leva ibland. Ibland ofta. Men jag har nåden att få tro att vi inte är övergivna. Att också när vi är helt vilse så finns det någon som älskar oss och som letar efter oss. Tänk om vi faktiskt inte behöver vara rädda. Tänk om grundtryggheten finns kvar. Också nu. Orubbad och orubblig.