Dags för personförsamlingar

Kyrkans medeltida socknar har varit basen också för den kommunala strukturen. Kyrkoherden satt ordförande i sockenstämman till 1865 och så sent som år 1925 kom den lag som slutligt skilde kommun och församling åt. Gustav Vasas löfte att betala för domkapitlen drogs in först år 1997.

Är det dags att gå ännu ett steg längre och frikoppla också församlingsgränserna från de kommunala förlagorna? Parokialprincipen är en nagel i ögat på svenskarna i förskingringen som velat höra till den finlandssvenska stiftet.

Biskop emeritus Gustav Björkstrand som gjort den språkkonsekvensutredning som Kyrkostyrelsen lämnade ogjord konstaterar ett det är dags att börja fundera på det svenska stiftet som en icke-territoriell enhet. Inte som dagens lösning men på sikt. Redan nu följer två av församlingarna i Borgå stift inte parokialprincipen: både rikssvenska Olaus Petri och Tyska församlingen har hela landet som terrirorium.

Att gå över till pesonmedlemskap är ingen ny tanke. Redan för hundra år sedan diskuterade man ”det svenska stiftet” som en icke-territoriell enhet. Det blev Borgå stift.

Ordet socken kommer från ”söka sig till”, de som söker sig till en viss kyrka. I dag är kyrksamheten svag men till exempel vid konfirmationer är kyrkan välfylld. Majoriteten saknar den lokala anknytningen, det är andra orsaker som får dem att söka sig till just denna kyrka. För en majoritet är det uppebart kyrkan de vill tillhöra, inte nödvändigtvis en specifik församling.

Ett personmedlemskap i kyrkan skulle öppna helt nya strukturella möjligheter. På finlandssvenskt håll finns ett tryck mot personförsamlingar, men på finskt håll är man emot. Inte bara av språkliga skäl, det finns också en misstänksamhet mot att öppna portarna för församlingar på ideologisk bas. Bland våra väckelserörelser kunde det finnas intresse att den vägen öka sin självständighet.

Frågan är också om den finlandssvenska solidariteten räcker till? I dag får församlingarna själva lokalt bestämma sin skattesats. Det är inte självklart att huvudstadsmetropolens församlingsbor gillar att få sin skatteprocent höjd från 1 till kanske 1,45 procent.

När den lokala förvaltningsmakten naggas i kanterna finns det också risk för att man ute i bygderna drar ner rullgardinerna och biter sig fast vid det nuvarande där man betjänar en allt mindre del av församlingborna till ett allt högre pris.