Från mitt 19-åriga fromma jag

Jag minns inte när jag skulle ha skrattat lika mycket på jobbet som den eftermiddagen då mina kollegor och jag hittade en artikel där jag hade blivit intervjuad för Kyrkpressen som 19-åring. (Och då skrattar vi ganska mycket på min arbetsplats.)

Vi börjar med fotografiet. Jag såg ung ut år 2004. Mina ögonlock var fasta (eller som min trettonåring skulle säga: jag hade inte ännu hooded eyes) och min hud hade inte ännu börjat släppa taget. Men jag tycker bättre om mitt ansikte idag, med sina skavanker och småfel.

Jag och mina kollegor förfasades över att TVÅ indrag fattades i texten. (Ajabaja, Mira Strandberg.) Minnet sviker. Jag kom ihåg att jag blev fotograferad liggandes på en flygel. Men i verkligheten låg jag bara på en röd soffa.

"Jag kom ihåg att jag blev fotograferad liggandes på en flygel. Men i verkligheten låg jag bara på en röd soffa."

Innehållet då? Hmm. Jag sa att jag hade en stark tro. Nuförtiden är den bräcklig. Jag sa: ”Att vara kristen är att känna att Gud kallar en till sin närhet och att veta att det inte finns någon annanstans man hellre skulle vara.” Jag sa också: ”Som kristen har man allt man behöver och det ger en större möjlighet att ge av sig själv åt andra.”

De här meningarna småler jag också åt: ”Det är att vara människa i all sin ofullkomlighet men ändå försöka tänka på andras behov framom ens egna. Vi kristna har ett stort ansvar att stå för något annat än det som världen ger och att på något sätt med våra liv visa att det finns sådant som är viktigare än det materiella.”

Det tar inte slut än. Vad sägs om de här sanningarna? ”Vi kan försöka ställa in siktet på evigheten. Vi kan fundera på var vi själva står i den diskussionen och vilka ideal vi går ut med. Det är viktigt att minnas att Gud inte ger oss ett större ansvar än vi kan bära. Det är en process som man mognar i.”

Var jag så där from? Eller var jag bara tränad i att säga rätt saker? Både och, tror jag. Hur kunde jag ha så många färdiga svar när jag knappt har några idag?

"Hur kunde jag ha så många färdiga svar när jag knappt har några idag?"

Man kan skratta om man måste (hela episoden är ju faktiskt ganska humoristisk). Men jag vill tro pyttelite mer på mitt nittonåriga jag. Kanske vill jag gömma hennes ord långt inne i mitt hjärta. Kanske börjar jag tro lite mer och tvivla lite mindre. Cynism klär inte en 38-åring, lika lite som kritiklöshet klär en 19-åring.