Gud har delegerat förmedlandet av sin kärlek till kyrkan och till människorna i den

Med jämna mellanrum – ofta inför kristna högtider – flammar diskussionen om religionsutövande i skolan och småbarnspedagogiken upp. Så också i år. Inför jul väckte särskilt tre händelser diskussion i medierna. En var att luciamorgonens sändning i SVT innehöll en version av den älskade psalmen Giv mig ej glans där hänvisningar till Gud städats bort ur Topelius text.

Den andra var en nyhet i Svenska Yle om att barn vars föräldrar ville att de skulle få konfessionslös undervisning inte gick i julkyrkan – men fick promenera runt kyrkan i stället.

Den tredje handlar om kantorns dagisbesök i Jomala, Åland.

Dessa nyheter visar att det är svårt att dra gränser för religionsutövning och undervisning om våra gemensamma traditioner. Det är svårt för att den gränsen dras på olika ställen hos oss alla – vilket också de åländska kommentarerna visar.

Även den mest tydliga ateist eller agnostiker kan börja vrida på sig när Topelius traditionella psalmord stympas. ”Det här är så fånigt”, skriver vetenskapsredaktören och författaren Marcus Rosenlund på Facebook om den omskrivna Topeliuspsalmen. ”Må så vara att jag inte tror på Gud, det är bara ett ord för mig, men jag tror på Sibelius och Topelius. Och jag tror på musiken.”

Det som gör att folk som kommer i kontakt med en nalle i prästdräkt eller ordet ”Gud” i en psalm antingen blir glada eller ryggar tillbaka har egentligen att göra med att de mött religionen i form av ett möte med en människa, och det mötet har varit fint eller också har det varit riktigt dåligt.

Som Philip Yancey skriver i boken Disappointment with God (Besviken på Gud): Varje chef vet att det kan vara farligt att delegera.

Gud har delegerat förmedlandet av sin kärlek till kyrkan och till människorna i den. Ofta är vi riktigt dåliga på det, och det sätter sina spår. Men samtidigt: kyrkan måste fortsätta kämpa för att få utrymme att göra det jobbet. Det är därför kantorn kommer till dagis med prästnallen: för att förmedla att en präst kan vara en trygghet och inte en fara, och att det går bra att sätta sig i ringen med hen.