Vad jag tänker efter femtio: Jag ser min litenhet och mina sår

Jag och min vän C satt en kväll i rätt dyster stämning och frågade oss vad man egentligen kan lova folk om ett liv med Gud. Vi enades om att man kan lova liv efter döden. Sen enades vi om att man kan säga att Gud alltid är med oss.

”Men man kan inte lova att man kommer att märka av det.”

”Nä, det kan man nog inte lova.”

Kristen och medelålders kan ibland kännas som en deppig kombo. En del bilder man byggt sig om ett kristet liv har slagits i spillror. I medelåldern slås överhuvudtaget många livsbilder i spillror.

Jag har fattat hur sköra vi är.

Allt avkläds.

Jag tror inte längre på allt det perfekta, allt det ljusa, allt det trosvissa. Eller om jag tror på det varar det ett ögonblick bara.

"Jag tror inte längre på allt det perfekta, allt det ljusa, allt det trosvissa."

Men sedan finns det plus också.

Sådant jag inte vågat se förr vågar jag se nu. Människor trillar ner från piedestaler, jag trillar själv ner från piedestaler jag byggt åt mig själv. Jag ser min litenhet, mina sår och mina automatiska, destruktiva reaktioner. Jag ser andras sår.

Jag väjer inte undan för andras sår.

Jag är inte längre så rädd. Jag vågar se på det som inte kommer sluta bra.

”Jag ser var mina blåmärken finns, de där punkterna någon trycker på ibland utan att ana hur ont det gör.”

Jag ser var mina blåmärken finns, de där punkterna någon trycker på ibland utan att ana hur ont det gör. Jag vågar se på det som gjorde att jag fick dem.

Jag klarar av att konstatera att mycket av det största och viktigaste är olösligt. Jag klarar av tanken att det kanske aldrig kan lösas.

Jag har börjat uppskatta de små sakerna mer, allt det som bär en människa vidare i ett liv som är mer bart än det var när jag var yngre.

Det lilla har blivit större: En lunch med en vän. Rena lakan. Att dricka glögg i oktober.

Jag har börjat värdera den lilla kärleken, den som är en börda buren gemensamt, ett ord av uppmuntran, en kopp te och att få låna någons tvättmaskin.

Jag har börjat fatta någonting om nuet, någonting jag inte fattade när jag hela tiden rusade någonstans.

Jag har börjat fatta att mörkret är en grop i vägen och efter en stund orkar jag klättra upp ur den och gå vidare.