När min elvaåring tycker att jag gör nånting som är fel (som att säga ordet ”jäkla” i en mening, eller något ännu värre ord), säger han med hög röst: ”Och du ska kalla dig kristen!”
Jag kan tycka att det känns lite orättvist att min man inte drabbas på samma sätt. Det är något med att det inte känns alls lika effektfullt att säga: ”Och du ska kalla dig agnostiker!”
Men jag hör inte det där bara från elvaåringen. Jag hör det från mig själv, stup i kvarten. Jag tycker mig läsa det i andras blickar ibland.
”Och du ska kalla dig kristen!”
Alltför ofta känns det där ”kristen” bara som nån sorts dåligt smink som rinner av genast när det börjar regna.
Ibland känns det som om jag väntat ett helt liv på att mitt liv som kristen ska börja. Jag väntar på att bli förvandlad men jag är fortfarande snål och missunnsam och avundsjuk och irriterad och så himla självisk.
Min familj vill ha stöd av mig och jag vill bara läsa en bok, och sen läser jag en bok.
En tiggare sträcker ut sin hand och jag går förbi.
Ofta känns det som om jag gett upp lite grann med det här att göra kristna gärningar. Jag tänker att jag gör dem någon gång i framtiden, sen när jag är lite mer kristen än idag.
»Jag snubblar på pinnar och småsten på vägen och ramlar i diken.«
Oftast tänker jag att det mest kristna jag gör är att jag vill vara kristen. Jag har det här idealet, Jesus, och jag tror på det jättemycket. Mig själv tror jag inte alls på, men nog på Jesus.
Jag har en sådan här bild av att jag är lärjungen som försöker följa Jesus, men jag släntrar hela tiden efter de andra eftersom jag snubblar på pinnar och småsten på vägen och ramlar i diken och fastnar i lera och får ont i knät och så.
Jag tänker på min kollega Christa, som haft hjärnblödning och därför går långsammare än vi andra. När vi ska gå från lunchrestaurangen säger hon: ”Gå ni före, jag kommer i min egen takt.”
Jag är en sådan kristen som kommer i egen takt.
Det bästa är att jag vet att det räcker. Jag har inte slutat vilja vara det här, vara kristen. Jag har inte koll på hur jag ska göra det än, men jag vill.
Nästa gång elvaåringen säger sitt ”Och du ska kalla dig kristen!” sträcker jag på mig lite.
Ja, jag ska verkligen kalla mig det. Inträdeskravet till den här klubben är nämligen himla lågt. Bara man vill får man vara med.
