Vi som bor i Sverige är dagligen omgivna av personer som knappt vet vad en finlandssvensk är. Sedan vi flyttade till Göteborg har vi hastigt och lustigt förvandlats till sverigefinnar, vilket innebär att vi blir inkastade i en helt annan kontext än den vi kommer från.
Därför var det så roligt för Stefanie när hon fick en ny kollega som hade studerat vid Åbo Akademi. Medan ingen i hennes kollegium (eller Fredriks heller för den delen) har någon som helst sorts uppfattning om vilken kontext vi kommer från, fanns det i den nya kollegan ett igenkännandets glädje – de hade en gemensam historia och gemensamma bekanta, trots att de aldrig hade träffats innan. Plötsligt kändes Svenskfinland inte så fjärran.
Som så mycket annat är det först när man förlorat något som man inser vad man hade. Dessvärre är det idag allt fler finlandssvenskar som kan känna igen sig i vår saknad. De kan till och med uppleva att det finlandssvenska är hotat, på grund av att vissa politiska aktörer marginaliserar finlandssvenskars offentliga ställning, eller på grund av demografiska förändringar (bland annat flyttar fler finlandssvenskar utomlands). Snart känns kanske Svenskfinland avlägset för oss alla.
»Att vara finlandssvensk är inte ett språk, utan en upplevelse av samhörighet utifrån gemensamma erfarenheter.«
Vi tror att det finlandssvenska bör bevaras, men det är inte nödvändigtvis själva språket som är värt att bevara (trots att det onekligen också är viktigt). Det vi framför allt menar är värt att bevara är något av den igenkännandes glädje som ofta uppstår mellan finlandssvenskar. När denna glädje är en självklar del av vår vardag så tänker vi kanske inte på den. Men för oss som är i Sverige märker vi hur mycket förankringen till det finlandssvenska har format vår identitet, och hur något familjärt väcks inom oss när vi får umgås med andra finlandssvenskar.
Att vara finlandssvensk är inte ett språk, utan en upplevelse av samhörighet utifrån gemensamma erfarenheter. Därför ber vi för och lyckönskar alla de institutioner (som till exempel Kyrkpressen) och människor som arbetar med att möjliggöra att finlandssvenskar fortsättningsvis ska få mötas och uppleva glädje i mötet.
Fredrik har skrivit i Kyrkpressen i nästan fem år, och vi har skrivit tillsammans sedan förra året. Detta blir vårt sista Inkast. Tack till alla läsare och för alla uppmuntrande ord under åren.
Stefanie Sandbacka-Portin är lärare i Göteborg.
Fredrik Portin är forskare och präst.
