Nu har det hänt. Efter fyra års väntan har en ung man från Afghanistan gett upp hoppet och valt att avsluta sitt eget liv. Det sörjer man i hans hemstad Nykarleby genom att på kort varsel ordna en manifestation för de mänskliga rättigheterna.
Den första jag möter där är en av mina afghanska kristna vänner. Han säger att Taher var hans vän, han var kristen. Men namnet Taher säger mig inget.
När Taher plötsligt börjar kallas Nathanael träder en person fram. Visst har jag träffat denna unge man. Flera gånger. Jag såg honom så sent som för två veckor sedan på Juthbackabron då jag körde genom Nykarleby. Vanligtvis träffade jag honom i församlingssammanhang på olika håll i närområdet.
Han presenterade sig alltid som Nathanael. Jag förstod att det var ett namn han tagit efter dopet. Det är inte ovanligt att konvertiter väljer nya namn. Det har också flera av mina vänner gjort.
Nathanael kom till Finland i hopp om att här finna en fristad. Någon fristad fann han inte. Men här fann han Jesus. Och här förlorade han sitt liv.
Det får mig att fundera på vad som är viktigare, livet eller tron? Den frågan är i högsta grad aktuell för tidigare muslimer som tagit emot Jesus och blivit döpta. Oavsett deras ursprungliga motiv att komma till Finland är de i livsfara om de tvingas återvända till sina muslimska hemländer.
»Och framför allt – det hela känns så onödigt och så fullständigt orättvist.«
Jag har också ställt den frågan till mina asylsökande vänner. Väntan för dem har varit oändligt lång och för någon fortsätter den ännu. Att leva fyra år i ovisshet kan knäcka även den starke.
När de i sin frustration sagt att de ångrar att de kom till Finland, påpekar jag ibland att de då kanske inte hade mött Jesus. Då besinnar de sig. För dem är tron viktigare.
Man tycker ju att Nathanels fall borde ha varit solklart för den tjänsteman som behandlade det. En kristen konvertit som integrerats, kan språket, har jobb och drömmer om att bli företagare. Men våra myndigheter tror sig kunna se in i människors hjärtan och döma vem som är kristen eller inte. Det kan ju bara Gud göra. Vilket ansvar myndigheterna tagit på sig! Men också för dem finns förlåtelse.
Vi får söka tröst i tron på att Nathanael nu fått sitt uppehållstillstånd. Och det har han fått av Jesus själv. Det kan ingen ifrågasätta eller ta ifrån honom.
Även om det är sant känns det väldigt klyschigt just nu. Och framför allt – det hela känns så onödigt och så fullständigt orättvist.
Johan Sandberg är redaktör på Kyrkpressen.
