Lägg till att det handlar om kyrklig förvaltning så tänder de flesta av redan innan dilemmat broderats ut. I ren lättja kvitteras det därför lätt med ”det där ligger utanför kyrkans bestämmanderätt” alternativt ”kyrkan ska sköta sina interna angelägenheter”. Röster som Solfs kyrkoherde Ann-Mari Audas-Willmans har svårt att göra sig hörda, trots att hon förtjänstfullt kämpar för att synliggöra saken. Det är viktigt att lokala inblandade inte missar den, att också kommunala beslutsfattare och lokala medier är på alerten. Församlingarna måste få insyn i det som sker och möjlighet att framföra sin sak. En ”världslig” kommunsammanslagning slår ut ekonomiskt för församlingarna. En församling är en viktig aktör i sitt närsamhälle. Kommuner förlitar sig ogenerat på församlingarna när det gäller socialt och diakonalt ansvar. Därför har också församlingen äganderätt i frågan om sammanslagningar.
I korthet handlar det om att församlingarnas viktigaste ekonomiska instrument, skatteprocenten, är underordnad den kommunala strukturen.
I en ny kommun får de församlingar som inlemmas i den kyrkliga samfälligheten inom kommunens gränser i regel rätta sig efter den skattesats för kyrkoskatten som församlingarna i den starkare kommunen haft. Karikerat sagt är det vinnaren som bestämmer priset. Är nivån märkbart lägre i den nya gemenskapen förlorar de nyanslutna församlingarna intäkter. Då blir allt med ens konkret: tjänster dras in, klubbar läggs ner – trots att de gamla församlingsmedlemmarna tidigare varit beredda att bära församlingen med den kyrkoskatt de betalat. Nu får de inte längre.
”Kommuner förlitar sig ogenerat på församlingarna när det gäller socialt och diakonalt ansvar. Därför har församlingarna äganderätt i frågan om sammanslagningar.”
Varför inte ändra systemet? Kyrkan betalar en hel del till staten för rätten att bära upp medlemsavgifterna via beskattningen. Det här garanterar den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland intäkter som de övriga lutherska kyrkorna bara kan drömma om. Därför finns det en befogad ängslighet att rubba systemet från centralt kyrkligt håll. Men priset betalas av de församlingar som inkorporeras av större och starkare helheter. De, vars församlingskultur är markant annorlunda än de grannförsamlingar de gifter sig med. Det enda de har att hoppas på är inbördes överenskommelser om att skatteintäkterna för helheten inte ska sjunka – och att de gamla församlingarna får behålla sina budgetmedel. Från kyrkans sida skulle det därför vara skäl att trygga ett rättvisare beslutfattande i nya samfälligheter med mera än hoppet om de starkas goda vilja mot de svagare.
