För att motverka att allt för många juniorer slutar alldeles för tidigt infördes regeln att alla upp till en viss ålder skulle ha rätt att få speltid.
Ingen knatte skulle alltså behöva vara rädd för att vara tvungen att sitta på bänken hela matchen. För att ytterligare minska på tävlings- och utslagningsmentaliteten räknades officiellt varken mål eller poäng i de yngsta årsklassernas matcher.
Det här var ett modigt drag, eftersom många av dem som är involverade i ungdomsfotboll naturligtvis lockas av tävlingsmomentet. Reformen fick även kritik av dem som ansåg att systemet hämmade de mest begåvade individernas möjligheter att utvecklas till stjärnor. Det fanns nog en och annan bland tränarna som tummade på principerna, ibland också påhejad av föräldrar som ville se just sina barn ösa in mål.
Ett viktigt motargument för att få med också de tävlingsinriktade tränarna var att barn utvecklas i olika takt. Ingen kan med säkerhet säga vilka tioåringar som har potential att gå långt inom grenen. Därför är det också av rent sportsliga skäl motiverat att försöka hålla med spelarna i verksamheten så länge som möjligt.
”Men att från början lära barn att det bara finns rum för de starkaste, duktigaste och tidigast utvecklade individerna är att hemfalla åt socialdarwinism.”
Själv skulle jag framför allt vilja framhålla de sociala aspekterna. Det är värdefullt att så många som möjligt får uppleva glädjen och härdas i utmaningarna av att vara del av en grupp. Att långsiktigt arbeta för konkreta mål, att lära sig att rätta sig efter gruppens regler och att få bära framgång och motgång som en grupp är viktiga färdigheter för livet.
Till yrkesliv och studier hör oundvikligen element av konkurrens och jämförelse. Men att från början lära barn att det bara finns rum för de starkaste, duktigaste och tidigast utvecklade individerna är att hemfalla åt en socialdarwinism som kan få ödesdigra konsekvenser för barnens självbild och framtidsdrömmar.
Med risk för att förenkla väl mycket ser jag paralleller till hur församlingen beskrivs i Nya testamentet: alla har någonting att bidra med då de kristna kommer samman. Den ena gåvan är inte viktigare än den andra, utan alla kan tillsammans bygga upp varandra och stärka gemenskapen.
Vi behöver öva oss i bön och öva oss i kärleksfulla gärningar, men vi skall noga undvika att dela upp varandra i mer eller mindre ”sanna” kristna. Vi behöver goda förebilder som kan inspirera oss, men vi skall undvika att jämföra vår tro eller att sätta betyg på andras liv. Nåden att få vara del av Guds familj är ingen belöning, utan ett under.
