Hans företrädare Kari Mäkinen steg in i rollen för åtta år sedan, relativt okänd, med en nästan irriterande försynt utstrålning. Till en början var det allmänna omdömet att det var svårt att få grepp om vad ärkebiskopen egentligen tänkte och ville: Sällan log han, och när han talade var det eftertänksamt, sirligt formulerat – så lyriker han var och är – och ofta med ett språk som gled undan det klassiska kristna språkbruket.
Efterhand har det visat sig att Kari Mäkinen kommer att gå till kyrkohistorien som en av de ärkebiskopar som visat en sällsynt begåvad lyhördhet mot allmänheten. Den kom att prägla kyrkan i en tid när vårt sätt att hantera åsikter överlag är en vandring med nitroglycerin i ryggsäcken.
I en avskedsintervju i Kotimaa erkänner emeritusbiskopen villigt att medierollen inte var något han kände sig bekväm med, han beskriver sig som ”en av dem i bortre raden”. Men kanske just därför blev hans bidrag annorlunda i en brytningstid som är långt ifrån över. Det är att önska ärkebiskop Luoma samma mått av lyhördhet – i kombination med hans egna styrkor och personlighetsdrag – på den fortsatta vägen.
Därför var det lovande att höra Luoma resonera i installationsgudstjänsten om själen. När han lade ut texten över bibelordet om hur det kvittar om man vinner hela världen men förlorar sin själ på kuppen, snuddade han också vid ett annat viktigt begrepp.
Det mest tragiska med att förlora sig själv beskrev Luoma i termer av närvaro. Den som tappar greppet om själen, om det som är kärnan i varje människa, förlorar också förmågan att vara närvarande. Då försvinner förmågan till empati, medkänsla och sant lyssnande. I förhållande till andra –och i förhållande till sig själv.
”Relevans är ett viktigt nyckelord för dagens kyrka.
Det här är kyrkans utmaning, och den nya ärkebiskopen beskriver med de orden sin egen match. Han leder nu tillsammans med de andra biskoparna en kyrka som mer än någonsin borde kunna lyssna, samverka, känna med sina medlemmar – samtidigt som den inte förlorar greppet om sin egen kärna och själ. Relevans är ett viktigt nyckelord för dagens kyrka. Det gör ont att vakna upp och inse att man kanske inte längre spelar en roll i någon annans liv. För allt fler finländare är det så i det nedärvda förhållandet till Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Då hjälper det inte för den ratade parten att trösta eller försvara sig med att ”det ju fortfarande ändå är så många andra med i skocken”.
Liknelsen om det förlorade fåret har också den en kärna i det här sammanhanget. Det finns en udd i berättelsen som handlar om självkritik, om att inte stelna i sitt uppdrag, om att se verkligheten för hjorden sådan som den är – inte sådan man ville att den skulle vara.
