B som i björn och beslutsångest ...

01.03.2018
INKAST.

Valfläsk och fastlagsbullar har varit min diet sen mitten av januari. Uppkrupen i soffhörnet har jag smaskat mandelmassa och försökt att engagera mig i de män och kvinnor som ivrigt sträckt upp handen och vill leda mitt land och min kyrka. Om vinnaren är självklar och inte min kandidat så gör jag hellre annat än plikttittar på valdebatter som kvällsunderhållning. Så var det med presidentvalet.

Om jag inte ens får rösta är det svårt att bli riktigt entusiastisk. Så var det med ärkebiskopsvalet. Men samtidigt som jag torkade bort grädden från mungipan så hojtade någon i Facebookflödet till och tyckte jag var märklig som inte var sömnlös och uppkopplad på dagen D. ”Du är ju präst! Det är ju din ledare, det är väl viktigt?”

Det är otroligt viktigt, men när systemet är sådant att bara några få grupper får rösta så är det ju självklart att man blir utanför. Utanför och lite maktlös. Maktlös sitter sällan längst fram när någon församling öppnar dörrar för duell mellan konservativ och liberal, mellan kvinna och man. Om man nu inte hänger på låset till panelkvällen men ändå försöker skapa sig en uppfattning från soffan så är alla kandidater märkligt suddiga på bild. Det är emot hela ämbetet att framhäva sig, så kandidaterna blir faktiskt nästan konturlösa i all sin ödmjukhet och klokhet. Men jag är också kvar mellan kudde och filt för att jag inte är helt säker på vem som skulle få min potentiella röst. Jag vet att Vikström skulle klara uppdraget briljant men Inkinen är en kvinna och jag har väntat rätt länge på att få en kvinna som herde.

I flera tusen år har vi väntat på ett delat ansvar och möjlighet att också kvinnor skulle kunna leda en organisation där det ändå främst är kvinnor som fyller kyrkbänkar, körer och kretsar. Det är som ett val mellan hallon och mandelmassa: Båda är otroligt goda men man har bara 3,50.

Jag drar upp filten till hakan och började fundera på mina ärkebiskopar. Kari Mäkinen har jag hållit gudstjänst med en gång. Han var saklig och sansad. Han har satt fram värmeblåsare när de politiska vindarna har varit iskalla. Han har lovat skydd för dem utan hem och han har målat hoppfulla regnbågar över äktenskapslagen men annars har han inte haft en så stor plats i min kristna vardag. Inte för att han inte skulle ha förtjänat den utan för att han inte synts i de svenska medier och forum som jag följer.

Han har inte vänt sig så mycket mot Borgå stift och Svenskfinland och Svenskfinland har kanske inte heller frågat efter honom. Plötsligt inser jag att John Vikströms kultstatus inte bara har att göra med att han var en intellektuell fotbollsspelare med stora och banbrytande visioner för både kyrkan och människan utan att han också var svenskspråkig. Han var den första svenskspråkiga ärkebiskopen och han behövde aldrig vända sig mot det svenska för han stod mitt i det. Fastän skrivbordet fanns i Åbo så hade han ett ben i Kronoby och ett på Kumlinge. Han hade bott i Borgå och studerat i Helsingfors. Vi, liksom resten av Norden, förstod vad han sa och han talade dessutom så tydligt att även näringslivet och politikerna hängde med i nödvändigheten att bli en ansvarsfull människa.

På samma sätt som det är otroligt värdefullt och symboliskt viktigt att vår president kan förstå och uttrycka sig på två språk så är det otroligt viktigt och värdefullt att hela den finländska kyrkans gemensamma ledare också kan göra det. Alla präster behöver inte förstå svenska, alla biskopar behöver inte tala det andra inhemska, men en ärkebiskop får gärna lyssna och tala till oss på både finska och svenska. Jag stiger upp ur min soffa och beklagar att jag fattade sent. Men inte försent. Heja Björn!

Maria Sundblom Lindberg

URSÄKTENS TEORI. Vi vet alla att vi borde be om ursäkt när vi gör ett misstag eller sårar och skadar någon. Ändå är det så svårt. Varför? Vi reder ut ursäktens teori med hjälp av förlåtelseforskaren Cathrine Felix och terapeuten Jan-Erik Nyberg. 5.2.2026 kl. 19:42

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

kyrkobyggnader. Säljas, hyras ut, byggas om eller rivas – kyrkorna i Alphyddan, Åggelby, Rönnbacka, Brobacka och Munkshöjden står inför att avvecklas som gudstjänstlokaler. 24.11.2025 kl. 14:33

domkapitlet. Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg att församlingsmedlemmar i Petrus församling inte hade besvärsrätt över domkapitlets beslut att utse kyrkoherde. 20.11.2025 kl. 10:03

NY DOMPROST. Camilla Ekholm är nyvald domprost i Borgå. Hon längtar efter en kyrka där alla känner sig välkomna och uppskattade. 19.11.2025 kl. 08:00

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13

mission. Stiftsdekan och Israel- och Etiopienmissionär på sitt cv – nu blir han missionsdirektor för den Asienorienterade missionsrörelsen. 14.11.2025 kl. 13:35