Därför firas hon i en församlingssal som flirtar våldsamt med pastellfärger och åttiotal. Det är verkligen fest! Alla studenter är naturligtvis värda att firas, men en student som har fått kämpa i hård motvind har liksom ännu mer lyster i sin lyra än de andra. Hennes lyra skiner. Vi är många som vill fira henne.
Hon håller ett tal, den unga kvinnan som är orsaken till att vi samlats. I talet tackar hon de människor som möjliggjort hennes festdag. Jag erkänner att jag är svag för sådant och när hon tackar sin trassliga mamma får jag blinka bort tårarna. När hon sedan tackar dem som har bakat tårtor och kanelbullar och småbröd för festen har jag inte längre någon chans mot gråten längre. Det är nämligen några av församlingens ungdomar som har bakat och de finns förstås också på plats nu. Jag ser hur deras ryggar blir lite stolta när de nämns vid namn. Och jag ser i deras ögon att de skulle göra det igen. När som helst. Redan i morgon.
Det finns förstås något väldigt sorgligt med en ung student som inte har en familj som förmår fixa fest, men samtidigt finns det något väldigt vackert och ljust med en församling som gör det i stället. Den där dagen såg jag något av den dröm som jag bär på, den dröm som jag envist vägrar släppa taget om. Drömmen om en församling som faktiskt är Jesus händer och fötter på den här jorden, en församling som gör skillnad på riktigt och som bär varandra och andra.
Jag har inte varit på tusen skriftskolläger, men nästan. Jag har med andra ord varit på enormt många kvällsandakter i ett stearinupplyst kapell med utsikt över havet. Jag har hört många unga röster berätta om Gud. Nästan alla har börjat med berättelsen om en gemenskap som de en gång såg något gott i, som de sedan ville se ännu mera av och slutligen frimodigt steg in i.
Jag erkänner – om än lite motvilligt – att jag många gånger har suttit i det där kapellet och önskat mig en djupare och mer mångsidig bild av tro än den som presenteras på andakterna. Kanske lite mer Jesus. Kanske lite mer kristet liv i vardagen. Kanske lite mer bibel och bön och gammal hederlig helgelse.
Men jag har landat i att gemenskapen faktiskt är en sjukt bra start. Kanske den absolut allra bästa. Det var ju trots allt just den där gemenskapen som skulle få alla att förstå att vi är hans lärjungar.
