På engelska talar man om förlåtelsens fem R: Responsibility, Regret, Repentance, Reconcile och Restitution. Responsibility handlar om att ta ansvar för det man gjort, oberoende av om misstaget var litet eller stort. Regret/repentance handlar om att verkligen ångra det som skett – och uttrycka det. Reconcile, försoning, handlar om att återupprätta någon sorts harmoni efter det som gått i kras, och Restitution står för någon sorts återbetalning, det vill säga att aktivt och konkret rätta till de fel som uppstått på grund av misstaget.
En studie kring brott och brottsoffer visar att en ärlig ursäkt och försök att återbetala skulden leder till ökad empati, förlåtelse, tacksamhet och andra positiva känslor hos offren. På motsvarande sätt minskar oförståelse, negativa känslor och muskelstelhet i pannmusklerna. En innerlig ursäkt verkar hos mottagarna också sänka pulsen och minska symtom på dålig hjärthälsa.
En forskare konstaterar att förlåtelseforskningen koncentrerat sig mer på att förlåta än på att be om ursäkt. Alla som läst sin bibel vet också att man uppmanas förlåta sjuttiosju gånger – men inte att be om förlåtelse sjuttiosju gånger. Vi kan kanske konstatera att bördan varit ojämnt fördelad och vilat mer på offret än förövaren.
Men forskning pekar på att det absolut lönar sig att be om ursäkt. En studie kring offrets perspektiv och upplevelser av förlåtelse och försoning visar att ursäkter och försonande handlingar leder till ett minskat behov av hämnd och ökad känsla av välvilja gentemot den som står för överträdelsen.
Det är ett socialt spel
Den norska filosofen Cathrine Felix, som forskat i ursäkter och misstag, uttrycker det så här: att be om ursäkt är ett led i ett språkligt och socialt spel som vi alla spelar, ett spel som har vissa regler. Vi ber om ursäkt för att ett fel uppkommit, någon har brutit mot reglerna och balansen måste återupprättas.
– Vi har förväntningar på andras ursäkter, säger hon.
Redan små barn försöker komma undan ursäkterna eftersom ett felsteg alltid innebär en törn för självbilden. ”Det var inte jag som började!”
– Det mönstret kan man sedan följa ända fram till Bill Clintons berömda lögn: ”I did not have sex with that woman!”
Ett sätt att komma undan är att försöka rättfärdiga sina fel. Bland lindriga och acceptabla rättfärdiggörelser finns exempelvis: ”Jag är ledsen att jag är sen, jag försov mig.” Bland det värre är något som en operationspatient fick uppleva när hon vaknade upp från narkosen och märkte att läkarna hade opererat fel fot. Förklaringen var: ”Det var för att det var fredag.” (Vårdfel begås faktiskt oftare fredagar och helger.)
En annan beklaglig strategi är victim blaming, att anklaga offret.
– Du har säkert någon gång upplevt att någon ropat till dig: ”Se vad du fick mig att göra!” Man smiter undan skulden genom att lägga den på den andra.
En skenbar ursäkt som upplevs som mer upprivande än tröstande är: ”Jag ber om ursäkt för om någon kände sig sårad.” Det är en ursäkt politiker tar till ibland, och problemet med den är att personen i fråga inte upplevs ta ansvar för vad hen gjort.
– När man ber om ursäkt på ett bra sätt tar man både ansvar för det fel man gjort och tar samtidigt avstånd från en sådan handling, säger Cathrine Felix.
– För offret är det också viktigt att den som ber om förlåtelse visar tecken på skam och på något vis försöker ställa saker till rätta.
Särskilt viktigt är det att be om ursäkt när man med säkerhet har skadat någon annan.
– Då handlar ursäkten om att återupprätta de moraliska band som skadats och bygga upp tilliten på nytt.
Varför är det så svårt att be om ursäkt, när det ändå är så bra?
– Ett ”förlåt” är ett erkännande av ett fel. Erkännandet öppnar för att andra kan värdera, kritisera, bedöma och döma oss. Psykologiskt sett skapar det här obehag, eftersom vi vill skydda bilden av att vi är en person som gör rätt och gott, säger Cathrine Felix.
Philip Tetlock, professor i psykologi, har studerat reaktionerna hos experter som har gjort felbedömningar. Hans studier har visat att experter ofta ogillar att erkänna när de har fel.
– Den här motviljan kan vara ett exempel på det som den amerikanska socialpsykologen Leon Festinger kallade kognitiv dissonans – det obehag vi känner när det vi gör eller tror inte stämmer överens med verkligheten. Det här gäller inte bara experter – de flesta av oss fungerar på samma sätt. Det kan vara därför det är så svårt att säga ”förlåt”. Det känns helt enkelt obehagligt att erkänna att vi gjorde fel eller hade fel. Misstaget påverkar vår självbild, säger Felix.
Grandet i det egna ögat
För oss som upplevt att någon gjort oss illa är ursäkten viktig. Som Melissa Horn sjunger:
Säg förlåt
Och allting är förlåtet
Säg förlåt
Och allting är förlåtet
Inget beslut har gjort så ont, ingen förlust har var’t så svår
Säg förlåt
Säg förlåt
Det lönar sig att be om ursäkt, det är det bästa både för den som gjort fel och för den som drabbats av felet. Ändå kämpar vi med det.
– Som det står i Bibeln: man upptäcker grandet i den andras öga men inte bjälken i det egna. Vår självkänsla har svårt att klara av att erkänna att vi gjort mycket fel, och att vi fortsätter göra fel hela tiden. Det är särskilt svårt om vi har en svag självkänsla, säger Jan-Erik Nyberg, pensionerad familjeterapeut och författare till boken Konsten att lära känna en annan människa.
En del har lätt att erkänna småfel, andra inte. Vad kan det handla om ifall man har svårt att medge och be om ursäkt för ens ett litet misstag?
– Jag tror det handlar om människor som är perfektionister. Man känner ett behov av att upprätthålla en bild av att man är en person som inte gör fel, för annars rasar världen samman. Så hemskt är det att förlora ansiktet. Ibland kan jag i terapi notera att en person kräver mycket av sig själv. Då brukar jag fråga: Kräver du av dig själv att du ska vara felfri? De flesta svarar ju nej på den frågan. Då kommer följdfrågan: Men om du ser på den konkreta situationen och problemet du nu beskriver, är inte problemet i grunden att du inte är perfekt?
– Det är svårt att jobba med det här, för det sitter ju så djupt. Att jobba med sådana sidor hos sig själv handlar om att gräva och gräva, tills man kommer allt längre ner. Men insikten om de egna tidigare omedvetna kraven är samtidigt paradoxalt nog befriande.
I parterapi tycker bägge parterna ofta att problemen i relationen främst är den andras fel.
– Jag brukar börja med att be dem lämna frågan om vem som är skyldig och i stället försöka lyssna på varandra, hur den andra upplever situationen. Överlag ska vi inte försöka fostra varandra, för det har vi inte mandat till. Vi kan bara fostra oss själva, men själva relationen kan fostra oss båda.
Offerrollen är lockande
Men om relationen till en annan människa trasas sönder av ett stort svek – exempelvis otrohet – är en ursäkt både nödvändig och helande.
– Jag tror att för att man ska kunna gå vidare så behövs det. De fem R:en är en bra sammanfattning av hur en sådan process ska se ut. Steg ett är att känna igen och medge: jag har gjort något fel. Det betyder inte att jag är genomdålig som människa, bara att det finns något jag gjort fel. Förmågan att se det är inte självklar. I vår kultur händer det oftare att man ber om ursäkt för att man blev fast – inte för själva felet. Det är inte äkta ånger, det är bara att anpassa sig efter omständigheterna.
Men i fall där en part i ett förhållande varit otrogen har Jan-Erik Nyberg också märkt att det kan vara bekvämt att inte förlåta.
– Den som inte förlåter får en maktposition. ”Om du gör det och det och det, kanske jag förlåter dig då.” Man får ett övertag som kan vara väldigt lockande, särskilt för en människa som har låg självkänsla och inte känner sig värdefull, och då inte heller kan känna att den andra sätter värde på en. Offerrollen är lockande – men om man har makt är man egentligen inte längre ett offer.
Också föräldrar behöver be om ursäkt av sina barn.
– Många har svårt att be om ursäkt av sina barn, om man exempelvis blir arg och skriker åt dem. Det kan handla om att vi har en hierarkisk syn på föräldra-barn-relationen, att man inte riktigt betraktar barnet som en hel människa. I den hierarkin är man själv perfekt och barnet ska fostras. Många föräldrar känner därför att de förlorar sin auktoritet om de ber om förlåtelse. Om barnet anklagar föräldern kan det, särskilt hos en äldre föräldrageneration, kännas som världens undergång. För bara några generationer sedan niade barn sina föräldrar: föräldrarna var högt uppe och ofelbara. Så tänker vi ju inte alls mer idag, säger Jan-Erik Nyberg.
Att be om förlåtelse har en helande verkan.
– När man ber om förlåtelse förstår barnet: nu är min förälder tillbaka. Då visar man också ett gott exempel. Barn lär sig inte att förlåta om ingen ber dem om ursäkt. Som det är med tron: för att vi har blivit förlåtna förlåter vi själva.
