Trots djup framtidsoro står vardagen långt ifrån stilla bland syriens kristna.
”Hör du musiken? Det är fest!” utbrister fader Samer och viftar ivrigt mot den stora träporten i Bab Touma-områdets trånga gränd (ett kristet område i centrala Damaskus). Klockan har knappt hunnit slå elva denna onsdagsförmiddag, men inne i klostret – som också fungerar som ålderdomshem – är stämningen på topp.
Sedan Assad-regimens fall den åttonde december 2024 har de kristnas vardag i landet präglats av en växande osäkerhet där deras plats i samhället står oklar. Men syrier är inte kända för att låta olägenheter – varken stora eller små – störa dem i deras annars livfulla vardag.
Nunnor, hjälparbetare, och åldringar rör sig i takt till arabiska hitlåtar som strömmar ur de stora högtalarna. Mitt i cirkeln kastar sig Samer, 60 år, i sin svarta läderrock och med håret uppsatt i en hästsvans, in med sina eleganta danssteg – och hela salen brister ut i skratt.
Samer är präst, men också, som han själv uttrycker det, en ”komedins man”.
– Skrattet är den bästa medicinen, säger han – och kanske är det just det som behövs nu mer än någonsin.
Det är svårt att tro att den glädjefyllda mannen på dansgolvet är samma person som en dryg timme tidigare allvarligt konstaterat att han inte har något hopp gällande de kristnas framtid i Syrien.
Ett av världens äldsta kristna samhällen
Syrien har i över två tusen år haft en central betydelse för kristendomen. Det är ett av de få ställen i världen där Jesu språk, arameiska, fortfarande talas – som i bergsbyn Maaloula. Före kriget 2011 uppskattades landets kristna utgöra omkring tio procent av befolkningen.
Idag återstår bara några få procent. Många lämnade landet under krigsåren, och ännu fler efter Assad-regimens fall.
De kristna anklagas ofta över att ha stått nära Assad-regimen, som garanterat dem stabilitet. De hade ett ömsesidigt men asymmetriskt förhållande: regimen lät dem utöva sin religion och delta i samhällslivet så länge de lät bli politiskt motstånd – en överenskommelse som till stor del respekterats av båda parterna.
– Det handlade aldrig om politisk ideologi, det var bara det minst farliga alternativet i ett annars splittrat samhälle, förklarar Samer.
Under sina åtta år i exil i Sverige längtade Samer hela tiden hem.
– Jag är så, så glad här, säger han med ett brett leende. Samtidigt förstår han varför många unga vill lämna landet.
– Det finns ingen framtid för dem här, konstaterar han dystert, men tillägger att få faktiskt har råd att ta sig iväg.
Syriens maktskifte väcker oro bland kristna
Medan de flesta syrier firar friheten som följt maktskiftet, är känslan hos de kristna, likt andra minoriteter, motsatt.
Då regimen föll oroade sig kristna för att historien skulle upprepa sig. Att rebellgrupper skulle fylla maktvakuumet och hota deras existens – precis som det gått under kriget, då de utsattes för våldsamma angrepp av grupper som al-Nusra och Islamiska Staten (IS).
I mars 2025 tillträdde den Syriska övergångsregeringen, med Ahmed al-Sharaa i spetsen – före detta ledare för gruppen Hayat Tahrir al-Sham – HTS (tidigare al-Nusra) som ledde offensivet som störtade Assad-regimen.
Många förhåller sig skeptiskt till HTS centrala roll i den nya maktstrukturen med tanke på deras våldsamma historia mot minoriteter under kriget.
Hind Kabawat är den enda kristna – och enda kvinna – bland Syriens 23 ministrar. När jag nämner detta grimaserar Samer.
– Det betyder ingenting, utbrister han upprört, det garanterar oss ingen säkerhet i praktiken. Liksom många andra misstänker han att hennes utnämning främst fyller en symbolisk funktion, för att regimen utåt ska framstå som inkluderande och progressiv.
Han påminner mig också om att den provisoriska konstitutionen där religionsfrihet garanteras är samma konstitution som säger att islamisk lag ska ligga grund för all lagstiftning – en kontrovers som onekligen väcker frågor bland religiösa minoriteter.
– Vi vet inte längre vad eller vem vi kan tro på, vad kommer hända om en timme? – Ingen vet! säger han, intensivt viftandes med cigaretten i ena handen och den lilla färgglada kaffekoppen i den andra — innan han byter spår och ivrigt börjar återge historien om sin läderrock i stället.
Ovissheten som tynger mest
– Nu är jag rädd, mycket mera rädd.
Så beskriver 22-åriga kristna Jawa sin nya verklighet för mig.
– Förr hörde jag aldrig någon kalla oss ”icke-troende”. Idag är det vanligt.
Hon pratar snabbt, med livliga gester och varm energi, men bakom orden finns en tyngd som inte syns på ytan.
Jawa är inte ensam i sin oro. Allt fler kristna anser att vardagliga trakasserier blivit allt vanligare medan människorättsorganisationer öppet uttryckt sin oro för kristnas och andra minoriteters framtid i landet – och rädslan är långt ifrån obefogad.
En söndag i juni rusade en man med självmordsväst in i den fullsatta Mar Elias-kyrkan i centrala Damaskus. 25 människor omkom och över 60 skadades – den dödligaste attacken mot landets kristna på länge.
Massakern blev en brutal påminnelse om hur bräcklig framtiden är för Syriens kristna och hur lite de själva vet om den.
Där den tidigare regimen åtminstone var förutsägbar för kristna, präglas tillvaron i dag av ovisshet – och det är just den som skrämmer mest.
Jawa berättar om anonyma flygblad som dykt upp i hennes kristna kvarter och uppmanar invånarna att konvertera till islam.
– Det värsta är att vi inte vet vem som ligger bakom dem, säger hon.
Samer delar samma oro.
– Det är helt omöjligt att förstå vem som är med oss och vem som är emot oss, säger han.
Kan inte hitta kärlek eller göra karriär
Jawa växte upp i ett Damaskus som en gång kändes tryggt, där kyrkan fungerade som hennes andra hem. När hennes församling, Lady of Damascus, firade sitt 50-årsjubileum tog hon med mig dit.
Kyrkan var så fullsatt att folk tvingades stå längs väggarna, och Jawa log oavbrutet medan hon översatte hela mässan åt mig.
– Alla här är så snälla – det här är mitt safe space, säger hon.
Efter attacken mot Mar Elias-kyrkan stod bänkraderna tomma i församlingar över hela landet. Få vågade delta i gudstjänst. Men efter en tid började människor återvända.
– Jag är så glad att vara tillbaka med mitt community – det betyder allt för mig, säger Jawa.
Hon berättar att hon själv miste vänner i attacken, som inträffade bara några kilometer från hennes egen kyrka.
– Vi är jätterädda, men vi går ändå, säger hon, en mening som på många sätt sammanfattar den syriska verkligheten.
Efter regimskiftet känns hennes vardag betydligt mer osäker än tidigare.
– Jag har en historia till dig! säger hon och gestikulerar livligt med händerna medan vi, i hennes alltför raska takt, fortsätter promenaden genom hennes hemkvarter.
– För bara några dagar sedan sa en taxichaufför till mig: ”Ni kristna har ingen religion.”
När hon kom hem den kvällen grät hon i flera timmar.
– Jag var jätterädd. Han kunde ha gjort vad som helst.
För att inte oroa sina föräldrar – som sedan regimskiftet ringer henne konstant när hon inte är hemma – valde hon att inte berätta om händelsen.
På universitetet är hon en av få kristna. De flesta är vänliga, förklarar hon, men ibland får hon höra skämt om sin religion.
– Det är inte roligt. Det är farligt att vara kristen idag, säger hon och önskar att andra unga kunde förstå att hennes verklighet inte är något att skämta om.
Och som vilken annan 22-åring som helst tänker hon på framtiden, på kärleken och på livet hon drömmer om.
– Här finns inga kristna killar kvar! utbrister hon med ett fnitter. Vi skrattar båda, fastän vi vet att detta är ett centralt bekymmer i hennes liv.
När jag frågar om hon kan föreställa sig ett liv i Syrien om fem år tittar hon på mig som om frågan vore lite naiv.
– Vadå fem år? utbrister hon och småler. Det finns inga fem år! förklarar hon och säger att hon tänkt flytta till Tyskland så fort hon blivit klar med studierna. Dit har flera av hennes vänner redan åkt.
I Syriens redan bräckliga ekonomi är det svårt att hitta jobb.
– Men det är speciellt svårt för oss kristna, påminner hon mig om.
– Jag älskar mitt land!
Hon talar om för mig att hon egentligen inte skulle vilja något hellre än att stanna i Syrien.
– Det här är mitt land och mitt folk, men det är inte längre säkert för oss (kristna) här.
Hon berättar om den kristna staden, Marmarita, där hon är född.
– Du kan inte tro hur fint det är där! säger hon. Hon hoppas på att fridfullt kunna fortsätta tillbringa sina somrar där – medveten om att hennes framtid som kristen i landet är svår att förutspå.
Man oroar sig inte i onödan
I ett annat hörn av Damaskus ligger Beit al Salam – Fredens hus – ett dagcenter för unga vuxna med funktionsvariationer. Här fylls rummen av skratt, nyfikenhet och en värme som fyller hela huset. Även om centret formellt hör till den katolska kyrkan är personer från alla bakgrunder välkomna.
Reine, som leder verksamheten, återvände till Syrien efter 20 år i Förenade Arabemiraten.
– Jag insåg att det är min uppgift i livet att tjäna mitt folk, säger hon. Det märks hur stolt hon är över arbetet hon gör – och hur mycket mening hon finner i det.
Rum för rum leder hon mig genom huset, där ungdomarna gör smyckesskrin, bröd, broderier, armband och mycket mer.
Reine betonar hur betydelsefulla dessa ungdomar är för ett land som präglas av djupa splittringar.
– De är så omtänksamma, vänliga och visar varandra stor respekt, säger hon och tillägger att just sådana egenskaper är något det syriska samhället verkligen skulle behöva.
När jag frågar om hon oroar sig för deras säkerhet skakar hon på huvudet.
– Nej, de själva gör det inte, så jag gör det inte heller.
Men hon berättar att många föräldrar är djupt bekymrade över barnens framtid – både som medlemmar av en kristen minoritet och som personer med funktionsvariationer i ett land där stödet är begränsat och få har möjlighet att flytta någon annanstans.
– Framtiden är lika oviss för oss alla, påminner hon mig och tillägger att det är just därför hon väljer att fokusera på det goda och vara tacksam för det hon har – något hon lärt sig av ungdomarna på centret.
Där vardagens värme trotsar ovissheten
I deras sällskap – från den dansande prästen Samer som får ett helt rum att lysa upp, till Jawas bubblande skratt som fyller luften – är det svårt att inte stortrivas.
Kontrasten mellan den livliga vardagen och den djupa ovisshet som präglar deras nya verklighet kan vara svår att uppfatta utifrån.
Ändå är det kanske just den kontrasten som bäst beskriver hur de hanterar landets maktskifte: de är realistiska, ibland till och med pessimistiska – men har samtidigt en exceptionell förmåga att finna glädje, även i det svåra.
Samer återkommer ofta till att man i brist på kunskap bara kan förtro sig till att be.
– Vi måste hoppas på hoppet, säger han.
Kanske är det just dessa ord – lika enkla som de är stora – som fortsätter att bära dem genom vardagen.



























