Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


podcast. De drömde om att starta en podd, och undantagsvåren blev en spark i baken. Nu pratar de om allt som hör livet till i podden Typ livet. 4.8.2020 kl. 07:00

kallelse. Pedersöres sommarteolog Dennis Svenfelt upplever en kallelse att bli präst i församlingen. Han kan bli den första manliga laestadianen att bli prästvigd i stiftet på 40 år. 4.8.2020 kl. 08:25

vardag. Annette Nyholm, psykoterapeut, tycker att det är viktigt att reflektera över vad det är som gör att det känns tungt att återvända efter semestern. 3.8.2020 kl. 10:15

Pieksämäki. Det anrika sommarlägret fick inhiberas i år, istället uppmärksammar Kyrkans Ungdom lägerveckan med digitalt program. 28.7.2020 kl. 12:18

frågesport. Sara, Bilba, Hanna? Deborah eller Abigail? Gör vår frågesport! 21.7.2020 kl. 20:39

Kolumn. Ibland har jag varit med om att ordna katakombmässor på skribaläger. Det handlar om att vi leker oss in i de första kristnas vardag som förföljda trossyskon. 22.7.2020 kl. 17:36

avund. Vi skäms över vår avund, men alla är vi avundsjuka. Avund kan göra oss bittra, men den kan också sporra oss. Säg mig vad du avundas så ska jag säga dig vad du längtar efter. 18.7.2020 kl. 19:00

ensamhet. Vad kan vi göra för att motverka din ensamhet? frågade församlingen. Lågtröskelverksamhet och målgruppstänk var ett par av svaren. 16.7.2020 kl. 18:00

Härskartekniker. En härskarteknik innebär alltid att köra över. Härskartekniker är uttryck för ett fult spel, där makt tas, inte delas, säger Malin Gustavsson. 15.7.2020 kl. 19:00

camilla Lif. Den svenska regeringen har tillsatt en kommission för att utvärdera Sveriges hantering av coronapandemin, skriver Kyrkans Tidning. Bland ledamöterna i kommissionen finns också prästen Camilla Lif, tillförordnad kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm. 13.7.2020 kl. 08:00

profilen. Daniel Norrback berättar om de turbulenta veckorna som började med en ful kommentar om prideparader och kulminerade i en polisanmälan. Erfarenheten blev en viktig lärpeng och idag är Norrback försiktig med att ge sig in i teologiska diskussioner. 15.7.2020 kl. 16:00

boknyheter. Biskop emeritus Gustav Björkstrand ger ut självbiografin På avstånd ser man klarare på Fontana Media i höst. Också Kyrkpressens redaktör Christa Mickelsson är aktuell med en självbiografisk bok. 10.7.2020 kl. 14:07

Helsingfors . Kristian Willis växte upp med flera språk. Det har han nytta av när han varje söndag firar gudstjänst med människor från världens alla hörn i Östra Centrum i Helsingfors. 6.7.2020 kl. 14:54

diakoni. Är oron över hur ekonomin ska gå ihop ett stort mörkt moln på din sommarhimmel? Ta kontakt med diakonin – där får du både akuthjälp och stöd i att reda ut situationen på längre sikt. 6.7.2020 kl. 14:40

parrelation. Under semestern blir problem i förhållandet synligare än vanligt. 2.7.2020 kl. 15:52

esbo. I början av året gör Esbo svenska församling en satsning på frivilligverksamheten. – Det har varit mycket meningsfullt, säger Marianne Blom, som är sjukhusvän. 9.1.2024 kl. 18:58

kyrkoherdeval. Den lediganslagna tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors har lockat två sökande. De som visat intresse för tjänsten är Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog. 8.1.2024 kl. 13:21

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46

MEDLEMMAR. Enligt en prognos från enheten för Kyrkans forskning och utbildning är antalet medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ca 3 558 000 i slutet av 2023. 29.12.2023 kl. 16:06