Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


radiogudstjänster. 90-årig tradition bryts när Yle utlokaliserar produktionen av radiogudstjänster. Församlingarna behöver nu satsa mer på planeringen. 19.6.2018 kl. 16:10

Fontana Media. Karin Erlandsson som blivit bekant för många Kyrkpressenläsare via sina texter om hur man upprätthåller en vardagstro kommer ut i bokform på Fontana Media i juli. 8.6.2018 kl. 14:12

MINNESSJUKDOM. Tron kan vara ett viktigt fäste när minnena bleknar. Kyrkan har gett ut en skrift med stöd för arbetet bland församlingsmedlemmar med minnessjukdom. 8.6.2018 kl. 12:44

flyktingar. Efter nio år i Finland flögs Ahmad till Kabul i går tillsammans med tre andra utvisade afghaner. 7.6.2018 kl. 13:48

profilen. Då han kom till Finland kände han ingen annan som talade arabiska här. När flyktingvågen kom hösten 2015 hade Farag Sadak förberett sig för den i fem år. 7.6.2018 kl. 11:31

Ärkebiskop. I söndags installerades Tapio Luoma som ny ärkebiskop för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 7.6.2018 kl. 10:00

Holmliv. Känns sommarlovet för långt och tråkigt? På Lekholmen ordnar församlingarna program hela sommaren. 7.6.2018 kl. 00:00

Förväntningar. Ledig tid triggar lätt stora förhoppningar om att få lite av allt: innehållsrikt program, tillräckligt med vila och tid för att odla våra relationer. Men om det inte blir som man tänkt då? 7.6.2018 kl. 00:00

längtan. "Den dagen i den röda stugan förändrade allt för mig." 7.6.2018 kl. 00:00

Vasa svenska församling. För många Vasabor är Kyrkpressen den viktigaste kanalen till kyrka och församling. Då församlingen slutar prenumerera på tidningen går de miste om den kanalen. 31.5.2018 kl. 16:27

ärkebiskop. Nu på söndag 3 juni installeras Tapio Luoma i ämbetet som ärkebiskop. President Niinistö och internationella gäster deltar vid mässan i Åbo domkyrka. 29.5.2018 kl. 10:05

prästvigning. I helgen var det prästvigning i Borgå. Totalt sex stycken präster vigdes till tjänst. 28.5.2018 kl. 13:41

flyktingar. En kristen afghan sitter på nytt i polisförvar i väntan på att bli deporterad. Polisen grep honom senaste vecka då han skulle träffa sin dotter. 22.5.2018 kl. 16:29

Kontakt. Det är aldrig för sent att bli en bra fadder, menar Pia Öhman och Freja Pontán som hållit kontakten i 17 år. 24.5.2018 kl. 00:00

Faddrar. "Förebilder hjälper oss att förstå vem vi är." 24.5.2018 kl. 00:00

biskopar. Kyrkoherden i Imatra har varit både musikjournalist och missionär i Jerusalem. Nu kandiderar hon i en andra valomgång mot den förra fältbiskopen. 25.5.2023 kl. 17:57

MEDLEMSENKÄT. Fastän majoriteten av prästerna och kantorerna fortsättningsvis upplever att de är nöjda med sitt arbete och känner ett starkt arbetsengagemang, har välbefinnandet i arbetet minskat enligt många olika mätare. 25.5.2023 kl. 09:00

PRÄSTASSESSOR. Monica Heikel-Nyberg har enligt det premiminära valresultatet valts till prästassesor för perioden 1.9.2023-31.8.2026. 24.5.2023 kl. 15:58

FINSTRÖM. Finströms kyrka är en av Finlands viktigaste kyrkor. Det säger konsthistoriker Åsa Ringbom som ägnat en stor del av sin karriär åt att forska i kyrkorna på Åland. Nu är hon aktuell med en bok om Finströms kyrka. 22.5.2023 kl. 18:33

ANDLIGT VÅLD. Samhället är allt ovanare att tala om tro. Så vården vet inte alltid hur den ska hantera den som mår dåligt av att ha hoppat av miljöer där religionen har blivit för trång. Det har Maria Björkmark forskat i. 19.5.2023 kl. 09:19