Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


De stupades dag. ”Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar”, skrev pappa i ett kort från fronten. Marita och Rea Wilenius var en gång Församlingsbladets krigsfadderbarn. 17.5.2019 kl. 14:54

Kristinestad. Opinionsnämnden för massmedier anser att tidningen Syd-Österbotten inte gjorde fel i att publicera insändaren där en präst framförde sina åsikter om sexuella minoriteter. 16.5.2019 kl. 15:10

nytt från domkapitlet. Domkapitlet i Borgå stift hade möte på tisdag och behandlade en lång rad ärenden. Bland annat förordnades Lemland-Lumparlands församlings kyrkoherde Benny Andersson till kontraktsprost i Ålands prosteri medan Monica Cleve blir tf. kyrkoherde i Sjundeå svenska församling. 15.5.2019 kl. 15:19

fusion. Domkapitlet i Borgå stift beslöt vid sitt möte på tisdagen att man för Kyrkostyrelsen förordar att Pedersöre, Esse och Purmo församlingar bildar en församling från den 1 januari 2020. Det innebär samtidigt att man rekommenderar att Jakobstads svenska församling fortsätter som en självständig församling och inte ingår i den nya församlingen. 15.5.2019 kl. 14:52

Kyrkomötet. Efter tre dagars sittande i plenumsalen fraktades alla kyrkomötesombud in till Åbo centrum för att möta unga från olika håll i Finland. Barn, unga och kyrkans framtid var teman som gick som en röd tråd genom kyrkomötesveckan. 10.5.2019 kl. 17:30

dop. Kyrkomötet beslöt att det i framtiden ska räcka med att ett barn som döps har en fadder, istället för två som är dagens minimikrav. Målsättningen är att minska trösklarna för föräldrar som vill låta döpa sina barn. 10.5.2019 kl. 10:36

val. Berndt Berg blev idag återvald som prästassessor i domkapitlet. 9.5.2019 kl. 15:53

församlingssammanslagning. Gemensamma kyrkofullmäktige i Pedersöre kyrkliga samfällighet vill ha en gemensam svensk församling för Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Det blev beslutet i går kväll efter en ytterst jämn omröstning där rösterna föll 19-19. Det innebär att ordförande Rainer Karvonens röst avgjorde. 9.5.2019 kl. 11:23

kyrkomöte. Ärkebiskop Tapio Luoma öppnade kyrkomötet i Åbo på tisdag morgon. I sitt öppningstal efterlyste Luoma en konstruktiv syn på nationalism. 7.5.2019 kl. 13:26

retreat. Tyst retreat. Hur fungerar det? Vad gör man hela dagarna? Ska vi faktiskt vara tysta i nästan två dygn? Får jag alls ha min telefon? Nyfikenheten ledde en retreat-nybörjare till Snoan. 6.5.2019 kl. 11:21

påven. En grupp katolska intellektuella anklagar påven för heresi, alltså irrlärighet. 3.5.2019 kl. 09:02

profilen. Hennes resa gick från en sträng tonårstro till en tid utan kyrkan, tills hon landade i tillit. På vägen har hon mött sorg, kärlek och underbara tillfälligheter. Ester Miiros har kommit till att dörrarna öppnas när tiden är rätt. 24.4.2019 kl. 12:18

sjukdom. För knappt två år sedan fick Tuija Tiihonen veta att hon lider av obotlig cancer. Sedan dess har hon börjat måla, blogga och be. Gud har inte gjort henne frisk, men Han har gjort henne hel. 18.4.2019 kl. 14:05

Påsktraditioner. Vilka traditioner hör påsken till? Hur kan påskfirande se ut i Esbo, Karleby och Senegal? Vi diskuterade med tre personer. 17.4.2019 kl. 14:20

Minnen. Påsken är Merete Mazzarellas favorithögtid. Den är både mörker och ljus. Hon minns allt från hemlagad memma till en ensam påsk som tolvåring. Och hon brukade älska påskalamm, men det fick ett abrupt slut. 17.4.2019 kl. 00:00

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17