Marita Wilenius minns att hon en gång var på promenad med sin pappa. Han bar henne i famnen.
– Så stannade han och sa: ”Nu ska vi inte gå hem, för jag vet att det har kommit ett brev som jag inte vill att ska komma.” Det var inkallelsen.
Lillasyster Rea Wilenius minns att pappa kom hem på permission.
– Jag kommer ihåg att mamma sa att han inte fick komma in, han måste lämna militärkläderna i tamburen. De var fulla av löss.
Valfrid ”Valffu” Gustav Wilenius överlevde Vinterkriget, men stupade i början av Fortsättningskriget i Maanselkä. Han var 34. Då var flickorna Marita och Rea sex och fem år, deras lillebror Ole Volmar bara tre veckor.
Dödsbudet kom via den legendariska Helsingeprästen Otto Weckström. Det sägs att det tärde så hårt på honom att bära bud om dem som stupat att han fick magsår. Marita minns Weckströms besök tydligt än idag.
– Vi bodde hos mammas moster i Malm, på övre våningen. Mamma och jag hörde mammas moster säga: ”Å nej, nu kommer Otto Weckström!” Vi hörde henne skrika: ”Reino! Reino!” Det var hennes enda son, som också var vid fronten. Mamma och jag rusade ner, Otto Weckström steg fram och sa: ”Det är inte Reino, det är Valffu.” Så tog han mamma i famnen. Hon svimmade.
Marita minns hur kistan anlände med tåget till Malm, och hur flickornas mamma Regina, med stöd av sina syskon, steg in i kapellet för att identifiera sin man.
– Jag smög in, jag var så liten och mager så ingen såg mig. Lyckligtvis var jag för kort för att se något. Han hade blivit skjuten i ansiktet.
Hon minns begravningen i stora kapellet i Malm.
– Där fanns så många människor att alla inte rymdes in. Pappa var sådan att han alltid hjälpte alla.
Rea minns ingenting från begravningen. På fotot de båda har en kopia av står två små flickor vid kistan. De är mycket allvarliga, deras unga, svartklädda mor är förkrossad.
– Hon gifte aldrig om sig. Det kom nog sådana som försökte, men de fick kalla handen.
Kriget och den stupade fadern blev ett saknadens hål i dem alla. De pratade inte om det – det gjorde man inte, säger de. Alla som är aktiva i föreningen Svenskfinlands Krigsänkebarn säger samma sak.
– Vi fick inte veta något om hur det gått till när han dog. Det pratade man inte om, det skulle vara tyst, säger Rea.
Och deras mamma grät, men aldrig offentligt.
– Hon grät ensam, i smyg. Ensam i sängen, säger Marita.
De kände att hans ande svävade i hemmet. Fotot stod framme – han var älskad! – och de var stolta över honom.
– När man älskar någon på det sättet blir han tillslut en gud. Han stiger i graderna. Min bror som aldrig såg sin pappa sa en gång att han kommit lättast undan. Men inte skulle jag vara så säker på att det är så, säger Marita.
De vet att de liknar sin pappa. Marita är mörk, som han, hon tycker om att skriva dikter, som han gjorde. Rea är ljusare men har pappas drag, och deras bror Ole Volmar är som en kopia av pappa – fast längre.
Men det var inte lätt att växa upp utan pappa.
– Alla kusinerna hade ju pappor. När det hände någonting – när vi skidade och skrinnade och cyklade, om någon föll – då sa de alltid att de går till pappa och berättar. Vi hade ingen pappa att gå till, säger Rea.
Deras mamma jobbade på kontor om dagarna, om kvällarna maskade hon nylonstrumpor i en handarbetsaffär. Mormor tog hand om dem, och mormor hade alltid bråttom. De minns henne som en skepnad som ofta stod vid spisen.
De har sparat allt om sin far: dikter, brev, tidningsurklipp. De visar upp korten som han skickade från fronten, sönderslitna av barnhänder som läst dem om och om igen.
”Tack för hälsningarna lilla Rea. Mamma skrev att du har lite ledsamt efter mig. Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar. Hoppas att du är en snäll och lydig flicka. Kanske bocken kommer ihåg dig sedan. Har du tagit fram kälken redan? Du ska nu låta storasyster lite åka också, för hon har sin kälke sönder. Du har ju alltid varit så snäll.”
Till alla som är unga idag skulle de vilja säga: det är hemskt med krig. De minns fortfarande hur det kändes att sitta i grannens jordkällare under bombningarna.
– När vi bodde hos mormor i Malm fanns där ett litet fält där vi brukade skrinna. Mormor och mamma lade vita lakan på oss när vi skulle springa till jordkällaren – för det var vinter. Då landade bomber på det lilla fältet, och där blev för evigt en stor grop, som sedan fylldes med vatten. Mormor och mamma ropade: ”Ner! Ner!” Där låg vi med våra vita lakan, säger Rea.
På de stupades dag ska de till Malms begravningsplats, som de brukar.
– Jag minns ju nästan inget av pappa, men när jag ser hjältegraven och hör musiken och ser uniformerna är det som om något skulle vakna i mig, en känsla som jag inte kan sätta ord på, säger Rea.
Deras mor Regina ville inte att hennes man skulle ligga i hjältegraven. Han fick en egen grav, för hon ville en dag ligga där, bredvid honom. Och döttrarna lovade att de så länge de lever ser till att graven alltid pryds med rosor.
