Tatueringen blev tyvärr inte perfekt. Den ena linjen blev det – symmetrisk och med lika stark färg hela vägen. Den andra linjen blev i stället hackig. Färgen fattas helt på många ställen, vilket leder till hål i linjen och till att färgen fördelas olika starkt längs linjen. Många har under årens lopp frågat mig om jag inte ska gå till en tatueringsstudio och fixa till tatueringen. Det vill jag ändå inte göra, för tatueringen har fått en ny betydelse för mig.
Jag tänker att den hackiga, inte så perfekta linjen representerar min tro, och den perfekta, jämna och starka linjen representerar Gud. Då kriser, sorg och grå vardag träffar mitt liv brukar jag tänka: ”Vad tusan Gud, så här skulle det inte gå enligt min plan?!” Jag är ofta arg, missnöjd, otålig och uttråkad på Gud. Emellanåt finns det hål i linjen – då tvivlar jag starkt på Guds existens och min tro. Emellanåt är linjen svag – då känns min tro svag.
Det som Ger mig stor tröst är att trots alla mina känslor, upplevelser, sorger och kriser finns den andra, starka, jämnt färgade linjen där. Gud tål allt mitt ifrågasättande, all min tvekan, all min ilska och mitt vemod. Gud tål det och finns där trots allt – han lämnar mig inte. Det här upplever jag som väldigt tröstande i livets alla svängar. Det får min misslyckade tatuering påminna mig om varje dag. Gud är densamma i går, i dag och i evighet.